Låt mig på en gång slå fast att jag gillar Helena Bergströms regidebut. Anledningen är inte att Se upp för dårarna är något oförglömligt mästerverk, men den nyfikenhet och energi som hennes film utstrålar känns som en frisk fläkt i det ljumma svenska filmklimatet. Här har man ända sedan Ola Olsson började predika manuskriptets välsignelse någon gång på 80-talet ensidigt pratat manus som den enda vägen till framgång för svensk film. Alla andra aspekter av filmskapandet har mer eller mindre försvunnit ur medvetandet och Filminstitutet har alltmer avundsjukt sneglat på Danmark som förklarat sina framgångar med bra manus. Hur jag än har grubblat kan jag inte få ihop det hela? Är det verkligen bara bra manus som triggat Lars von Trier att göra så väsensskilda filmer som Idioterna och Dogville?

Någon större kursändring för svensk film har inte heller Filminstitutets nye chef Cissi Elwin aviserat, annat än att pengarna ska omfördelas så att bättre filmer görs i framtiden. Även hon pratar manus och blickar mot Danmark. Däremot vill hon ha fler kvinnliga filmskapare och Filminstitutet har som mål att hälften ska vara kvinnor. I det förändringsarbetet kan Helena Bergströms debut faktiskt vara en lyckträff, då den har en egen ton och handlar om två starka tjejer med ambitioner. Säkert finns det mycket av Helena Bergström själv i de båda karaktärerna. Viljan är en av de egenskaper som har fört fram henne till en av vårt lands framgångsrikaste skådespelerskor inom film och teater. Det roliga med Se upp för dårarna är att Helena Bergström verkar ha frågat sig vad som i första hand skiljer filmen från teatern: tiden och rummet. Med det i bakhuvudet verkar hon sedan ha gett sig i kast med själva berättelsen som inte är särskilt märkvärdig, men här finns en upptäckarglädje som påminner lite om den som fanns på 60-talet när man sprängde ramarna för filmberättandet. Tro nu för allt i världen inte att Se upp för dårarna är en gammalmodig film. Tvärtom, Helena Bergström vill berätta om dagens Sverige på ett enkelt men modernt sätt.

Elin och Yasmin, som spelas av debutanterna Rakel Wärmländer och Nina Zanjani, är två tjejer som stöter på varandra vid antagningsprovet till Polishögskolan. De blir omedelbart vänner trots att de kommer från helt olika miljöer. Båda har knepiga relationer till sina pappor och filmen har härliga och välbalanserade uppgörelser mellan far och dotter. Dan Ekborg är rena parodin på Leif GW Persson som Elins dryge och självupptagne kriminologiprofessor till far. Han har aldrig några uppmuntrande ord till sin dotter som svarar med att försöka framställa sig som rebell i den fina akademikerfamiljen. Yamins problem är av en annan art; Hennes far som spelas av Korhan Abay, en av Turkiets mest kända skådespelare, var en framstående thoraxkirurg i Turkiet, men i Sverige får han inget läkarjobb utan tvingas köra tunnelbana för klara försörjningen. Det är mer än hans stolthet klarar av och resulterar i en självömkan som resten av familjen ska vara med och dela. Tyvärr nöjer sig inte Helena Bergström med detta utan låter även en larvig skurkhistoria om en rasist på polishögskolan få plats i filmen.

Visst kunde manuset ha varit bättre, men Se upp för dårarna är ändå en underhållande film som visar att Helena Bergstöm kan berätta en historia på ett intressant sätt. Visserligen spretar filmen ibland lite för mycket, men det är detaljer som hon kan slipa bort. Viktigare är att hon har modet att välja sitt eget sätt att berätta och har god hand med skådespelarna som agerar med härlig närvaro. Det här är långt ifrån de utdragna improvisationer Colin Nutley försöker få ut av sina skådespelare. Jag hoppas verkligen att Helena Bergstöm fortsätter med att regissera för i framtiden förväntar jag mig svenska kanonfilmer av henne.