Scream är i mycket en klassisk teen-slasher; här finns den maskerade och mer eller mindre urskiljningslöse knivmördaren, hinkvis med blod och skräckslagna, skrikande high school-tjejer. Men filmen är mycket mer än så. Den lyckas inte enbart med att vara genuint spännande, utan är också betydligt mer intelligent än man trodde en skräckfilm kunde vara.

Det börjar med att en tjej som är ensam hemma i ett hus på landet får ett telefonsamtal. Personen i andra änden av linjen säger inte sitt namn och tjejen känner inte igen rösten, men hon pratar på i alla fall. De kommer in på ämnet skräckfilm, och snart blir uppringaren riktigt otrevlig, ja direkt hotfull. En stund senare har mördaren utfört sitt första dåd.

Sidney Prescott (Neve Campbell) är nästa person som råkar ut för mördaren, men hon lyckas undkomma oskadd. Frågan är bara för hur länge. Och spekulationerna om vem mördaren egentligen är kommer snart att helt uppta tittarens tankar. När det inte är så spännande att man helt stänger av tänkandet. Flera möjligheter uppenbarar sig under filmens gång, och ändå kan jag lova att slutet kommer som en total överraskning för nästan alla.

Slutet är förresten bland det bästa i hela filmen. Det är, trots en påtaglig brist på trovärdighet, helt lysande, snudd på genialt.

Trovärdighetsfaktorn är förresten det, om något, i filmen man kan irritera sig lite på. Som t.ex. då Sidneys far försvinner spårlöst och hon knappt ens kommenterar det, eller vid de tillfällen när mördaren är nedslagen och groggy men de dumma tonåringarna hellre tar till den mest desperata flyktväg än avväpnar denne.

Fast Scream är ändå ett odiskutabelt mästerverk inom sin genre. Som jag redan nämnt både genuint spännande och med hjärna. Det senare något som framförallt visar sig i det sätt på vilket själva intrigen interagerar med huvudpersonernas samtal kring ämnet skräckfilm. Ett grepp som lätt blivit styltigt och pretentiöst, och som länge höll mig borta från filmen eftersom jag fruktade det värsta, men som faktiskt fungerar oerhört smidigt. En mycket välskriven dialog lite grann i Tarantinos anda bidrar också till att höja filmen över mängden. Och detsamma kan sägas om Neve Campbell, en skådespelerska som verkligen retade mina kräkmuskler då hon var Syster Duktig i TV-serien Ensamma hemma, men som här är helt fantastisk. En Oscar hade kanske inte varit helt fel, eller i alla fall en nominering? Och de andra skådespelarna är inte mycket sämre de.

Dessvärre kom inte tillräckligt många bra skräckfilmer i Screams fotspår för att genren i sin helhet skulle få det varaktiga lyft man ett tag hoppades på. Fast det kanske hade varit att begära för mycket?


Plus i kanten: Introt till Nick Caves fantastiska Red Right Hand har getts en framträdande plats på soundtracket.