Jag såg aldrig Scooby Dooby Doo när den gick som TV-serie på Cartoon Networks, och inte såg jag på Scooby Doo när den blev spelfilm första gången för inte så länge sedan. Faktum är att den enda kontakt jag fått med Scooby Dooby Doo är via en gammal LP-skiva som säkerligen kommer från någon i släkten. Röstskådespelet gillar jag verkligen, och den trallvänliga refrängen "Scooby Dooby Doo, var är du? Kom hit och lös problemet!" (typ) sätter sig i skallen på en gång. Nu har i alla fall uppföljaren kommit, och frågan vi alla ställer oss är om den är ett mästerverk till uppföljare som lyckas med att överträffa föregångaren.

Mystieriegänget med Scooby i spetsen (?) är numera superstjärnor efter att de löst otaliga mysterier i staden Coolsville. De anländer storstilat i limo; Fred kör sin roll som den charmige unge mannen, Daphne som den vackra och Wilma som den intelligenta och lite mesiga medan gängets två sidekicks, Shaggy och Scooby, uppfyller sina roller som klantar. Karaktärerna lyckas etablera sig på ett tidigt stadium, även om man redan börjar kolla på klockan vid det här laget.

Monstren anfaller! Ja, det är sant. När mysteriegänget och resten av stadens högt uppsatta personer samt fans är på museet som inhyser mysteriegängets fångade monster (deras dräkter - det får ju inte bli för läskigt) glassar som mest börjar plötsligt flera av monstrerna att få liv. Mysteriegänget, barnens, biopublikens och Coolsvilles hjältar, hör och häpna, klantar till det rejält och misslyckas med att fånga monstrerna! Gängets popularitet sjunker med en gång och nu börjar kampen för upprättelse.

Filmen innehåller en hel del lite allvarligare ämnen såsom dåligt självförtroende, sin egen självbild och äkta vänskap. Jättefint, med det enda problemet att detta genomförs skrattretande dåligt och genomskinligt övertydligt. Kanske finns de här problemen i tidiga tonår, men hur tusan ska en trettonåring kunna ta till sig innehållet i en så töntig film? Hur ska barn i åttaårsåldern, som jag tror är de som möjligtvis kan uppskatta detta, ta till sig alla moraliteter när de är så tråkiga?

Jag kanske är lite väl hård. Jag kanske borde sätta mig in i hur det är att vara åtta år i dagens Sverige för att kunna uppskatta filmen. Det vore kanske att ge filmen en mer ärlig chans, men jag orkar inte. Och ska jag vara ärlig tror jag nog att sjuåriga Pelle och åttaåriga Loafer (bättre exempelnamn, någon?) dissar den här filmen lika hårt som jag. Filmen innehåller en hel del pajaserier som säkert kan underhålla barnen, men utöver detta är handlingen töntig, manickerna för få och actionscenerna för tama. Till och med för att vara en barnfilm. Men det bästa av allt: filmen är dubbad, och röstskådespelet, röstvalet samt synkroniseringen är det sämsta jag någonsin upplevts. 101 Dalmatiner upplevs som ett rent mästerverk i jämförelse! Ändå sätter jag ett högt betyg för den här filmen: en etta.

Var den här filmen bättre än sin föregångare? Lyckas den leverera något förbättrat? Svaret måste bli nej, nej, nej! Håll i minnet att jag aldrig sett ettan, så förstår ni säkert hur fantastiskt bra den här uppföljaren är.