Richard Linklaters senaste film, Before sunset, nominerades till en Guldbjörn i Berlin för en månad sen, dock utan att vinna. Några sådana priser kommer han aldrig att vinna med School of rock från i fjor heller, men oj, som den rockar!

Med manus från Mike White, skaparen av Dawson's Creek, och som själv spelar tönten Ned Schneebly (bara namnet...), serveras vi här en lektion i rock, levererad av Jack Black som, i avsaknad av pengar till hyran till den lägenhet han delar med Ned och dennes ragata till tjej, snor ett av dennes vikariat som lärare på en "fin" privatskola. Helt ointresserad av att lära eleverna ett smack (de kan redan mer än han själv...), råkar han en dag se och höra dessa tioåringar spela i en skolorkester, varpå han får en idé: han ska lära dem spela råckenråll, och bilda ett band med dem för att äntligen ha en chans att vinna en rockbandstävling. Själv fick han nyligen sparken från sitt eget hårdrockband på grund av sitt egensinniga, för att inte säga egoistiska uppträdande vid konserter - som 20 minuter långa gitarrsolon...

Jack Black (som ju spelade rocknörd redan i High fidelity) är ingen större komiker, tycker han försöker för mycket att vara John Belushi. Dock måste man bara kapitulera för honom i denna film, då han arbetar frenetiskt för att lära barnen (som faktiskt spelar sina instrument själva) the gospel according to rock - och för att underhålla oss. Han jobbar med hela sin kroppshydda, han skäms inte för sina överfödiga kilon och stånkar och rockar som vilken gitarrhjälte som helst. Dessutom vet vi ju sedan TV-serien Tenacious D (som för övrigt ska bli långfilm) att hans kärlek till rock inte är spelad, som  fallet var med töntarna Mike Myers och Dana Carvey i patetiska Wayne's world (och dess gräsliga uppföljare) för ett dussintal år sen. Han gillar verkligen den musik som spelas i filmen (allt från Cream och Hendrix till Ramones och Stevie Nicks), och hans prestation som Dewey Finn är både värdig och trovärdig, långt ifrån den uttjatade steotypen med perukförsedda nördar som avgudar gamla rockikoner och bara lever för rockmusiken.

Lite besviken är jag dock på den annars ofta underskattade komediennen Joan Cusack, som inte är mer trovärdig i sin roll som tillknäppt rektor än hennes rocksystrar i just Rocksystrar. Annars är detta dock en riktigt rolig och frejdig lektion i rock, och hela avgångsklassen agerar med bravur. Black/White har lärt Myers/Carvey en läxa!