Så här lagom till skolstarten kan det kanske vara lämpligt att ta en titt på den svenska slasherfilm som fick sådant beröm på vissa utländska sajter härförleden, School night massacre, även känd som Death academy. Och, tja...det första man undrar redan innan man sett filmen är: "Vem behöver ännu en slaktarfilm i skolmiljö?" Efteråt undrar man fortfarande. Nog var det mycket väsen för ingenting.

School night massacre är på sin höjd resultatet av ett gäng glada amatörers uppoffringar och gemensamma intresse, men knappast av intresse för någon utanför den gruppen. Historien om den oskyldigt (?) dömde "seriemördaren" (fast det i realiteten, precis som titeln mer än antyder, handlar om en massmördare) Niklas Johansson (Oden Nilsson, medproducent och en av tre medkompositörer till det riktigt hyggliga soundtracket) som hamnar i fängelse, och som än idag insisterar på att han vet vem den riktige mördaren är, men att han inte vågar berätta då denne tydlgen är en riktig stygging. Så småningom visar det sig att det är rektorn (Mikael Stridsson, medproducent) som han anser vara skyldig, och när han kommer ut ur fängelset möts han upp av ett gäng gymnasieelever som ivrigt lyssnar till hans historia om vad som hände för tio år sen - egentligen - och de församlade som, lustigt nog, fick ett grupparbete på sista skoldagen (!) innan sommarlovet om just massmordet tio år tidigare beslutar sig för att uppsöka skolan mitt i natten (när annars?), och att historien upprepar sig bekräftas under den blodiga timmen som följer.

OK, visuellt är "Lemmy" Lehmussaari (f. 1976) från Malmberget rätt säker, och han har lärt sig att natten är blå, inte svart. Lite väl blå i School night massacre för att vara trovärdigt, men låt gå. Detta blå ljus kontrasterar starkt till det röda ljus som han emellanåt fläskar på med, så ibland ser det lite ut som på ett tivoli inne i skolan när folk och föremål formligen badar i en röd-blå kavalkad. Dialogen är stel, replikerna kantiga och skådespelarna osäkra och förmodligen stelopererade. Allt ljud är pålagt i efterhand, och det märks så väl. Dessutom är klippningen (som givetvis också utförts av allt-i-allon Lehmussaari, åtminstone delvis) väldigt valhänt och tungfotad, och man blir riktigt stressad av att allting går så in i helvete långsamt. Berättas det nåt "roligt" i ena soffan, skrattas det hejdlöst och tillgjort i den andra mittemot - ungefär en vecka efteråt. Och varför i fridens namn envisas de med att använda det ålderdomliga "dräpa"?

Visst är det bättre att göra en slashervideo om sin gamla gymnasieskola i Gällivare (kul att återse järnvägsstationen, där jag tillbringade en natt sommaren 1992 på väg upp till Lapphelvetet...) än att bränna ner den, men ska man pressa upp den på DVD borde man skänka bort den, eller i alla fall sälja den till inköpspris. Varför inte lägga ut den på nätet för gratis nerladdning? Det roligaste för en amatörfilmare är väl om folk får se vad man åstadkommit, inte att försöka tjäna pengar på ens trevande försök som långfilmsregissör? Inte för att Daniel Lehmussaari på något vis är nybörjare, detta är väl hans elfte film på tio år. Mitt tips till honom är att koncentrera sig på det han gillar bäst - troligtvis att regissera - och försöka ragga upp ett bättre manus till nästa film, eller släpp åtminstone in fler i manusskrivandet! Dessutom finns det säkert nån amatörteatergrupp i närheten som kan leverera.

Nåja, till sist något positivt. Men först nånting helt annat: bland de sedvanliga filmklichéerna hittar vi följande som vi kunde varit förutan: rektorn har brännvin i nedersta byrålådan, ledarfiguren Elin bär glasögon, uppstoppade djur i förrådsrummet för skrämseleffekten, hysteriskt skrikande tjejer och att skolstädaren också är byfåne. Här följer så några klyschor vi gillar: mördaren är stor, stark och tyst (norrlänning...), och i hans utstyrsel ingår bland annat svarta handskar, vilket ju kännetecknar en äkta yrkesman. Slutligen så gillar vi de ständiga inzoomningarna av Lindas (Ulrica Hedén) röv. Men vad övrigt är, är intet.