John Landis första film, Schlock (som är jiddisch för "skräp") tog egentligen tre år att göra. Han filmade helt enkelt när han hade pengar, vilket tydligen inte var så ofta. Ramhistorien handlar om en förrymd schlocktropus, som mest liknar en gorilla och spelas av regissören själv.

Schlocktropusen har plötsligt dykt upp i Kalifornien, där den dödar en massa folk (känt som the banana murders), och i TV kan man vinna en middag på Kentucky Fried Chicken om man gissar hur många döda som visas i bild just den dan. En professor Schliwovitz utnämner apan till den felande länken mellan människa och apa, medan en tant i bakgrunden hytter åt apan och säger åt den att klippa sig och skaffa sig ett jobb. Till tonerna av Richard Strauss Also sprach Zarathustra (odödliggjort via 2001 - ett rymdäventyr) travar apan vidare och får syn på en bananaffisch i en affär som gör honom sugen på bananer. Så träffar han en tjej, Mindy, och det vankas lite romantik där man driver med Bo Widerbergs Elvira Madigan (1967) genom att spela andra stycket från Mozarts 21:a pianokonsert (ledmotivet till den filmen), medan Mindy och apan nojsar lite. Mindy är blind och tror han är en hund, och döper honom till Willie. Willie tar henne på lökarna.

Polisinspektör Fyllo (Saul Cahan, som återvände i regissörens Kentucky Fried Movie och Trassel i natten) gissar felaktigt att apan känner sig ensam, och sätter en apmask över ansiktet i tron att han på så sätt ska locka till sig den. Tyvärr blir det han som blir skjuten - inte Willie. Willie själv går på bio och ser en fejkad sf-/dinosauriefilm, See you next Wednesday, som plötsligt förbyts till klassikern The Blob från 1959. Han går ut och hjälper en pojke att kissa, och på kvällen går han på krogen och spelar piano för fyra händer med barpianisten. I slutet av filmen rövar han bort Mindy och klättrar upp i ett hus och blir beskjuten av militären, likt en mer känd kollega i apfacket.

Ovanstående låter kanske roligare än det är, men filmen känns rätt dammig idag. Den har sina poänger, men Landis skulle göra mycket bättre ifrån sig, med nämnda Kentucky Fried Movie 1977, och därefter ett pärlband klassiker, som Deltagänget året därpå, Blues Brothers 1980, En amerikansk varulv i London 1981 och Ombytta roller 1983. Vid den här tiden var han en av de allra största publikmagneterna i Hollywood och polade med Steven Spielberg, men efter Trassel i natten (1985) och trassel 1982 med sin fjärdedel av filmen Twilight Zone - The movie, där han illegalt använde två minderåriga, skådespelande syskon mitt i natten (vietnamesiska barn - föräldrarna mutades - som omkom tillsammans med Jennifer Jason Leighs pappa, Vic Morrow - de delades mitt itu och han halshöggs av rotorbladen - i en helikopterolycka halvtre på morgonen) gick det raskt utför, och de sista 15 åren har han bara sporadiskt regisserat film, bland annat då Blues Brothers 2000 (1998).

En av de kvinnliga skådespelarna, Harriet Medin, innehade småroller i flera italienska rysarklassiker på 1960-talet, som Riccardo Fredas De sataniska och Mario Bavas I skräckens klor. Det sista hon gjorde var Things to do in Denver when you're dead 1995, vilken avslutade en ganska obskyr, men ändock nära nog 50-årig filmkarriär. Då hade hon även hunnit med småroller i Death race 2000 och Terminator.