Byung-gu Lee är övertygad om att han är en utomjordisk konspiration på spåren, och kidnappar Man-shik Kang, stursk företagsledare och skitstövel i största allmänhet. Iklädd sopsäck och med en blinkande hjälm (och nåt som snurrar) på huvet - och med god hjälp av hustrun Sooni - binds Kang fast vid en stol i källaren i deras hem långt ute i de skogsklädda bergen, nånstans i landet Sydkorea. Där rakar de först av honom håret så han inte kan signalera till sina bundsförvanter (tydligen besitter utomjordingarna telepatiska krafter i håret), varefter de smörjer in honom med mentholdoftande liniment på de tre srategiska ställen som därmed skulle oskadliggöra honom - ögonen, fötterna och pungen. De två senare dock först efter att våra hjältar skrapat av huden med några rejäla borstar. Först nu är det fritt fram att avlägsna de löjliga hjälmarna.

Nu råkar det vara så att Kang är inte mindre än Byung-gus trettonde kidnappningsoffer, och besynnerligt nog har de alla tidigare på något sätt påverkat Byung-gus liv på ett eller annat sätt genom åren, antingen som hans chef, plågoande på ungdomsfängelset eller såsom varande hans mors arbetsgivare. Och hans mor är visst hela orsaken till denna kampanj mot utbölingarna, då hon blivit förgiftad av dessa - med Kang i spetsen - åtminstone enligt henne själv. Så det är på hennes uppmaning han bedriver sitt korståg för att om möjligt hitta ett motgift i tid. Och att Kangs namn i själva verket låter som en nysning och att han är en furste från Andromeda, det har också mor berättat. Mor, kära mor...vad är det för griller du slagit i pojken? Har han sett på Men in black för ofta? För den står bevisligen i hyllan, inklämd nånstans där uppe nära Blackenstein och The enforcer - Hårdingen. Och stackars, stackars Sooni, som snart inser att Byung-gu inte älskar henne, och lämnar honom i sticket.  Så nu blir det inga fler gratis uppvisningar i lindansandets ädla konst (från två decimeter) nere i källaren där Nysningen sitter fastbunden i dagar, veckor...

Filmen började lite som en toklustig dramakomedi, men övergår snart till att bli ett mer ordinärt kidnappningsdrama med en allt mer frustrerad och våldsam Byung-gu, så när han tar fram en penisformad stålstång som han kan spruta het ånga genom, samt börjar smörja denna med vaselin under det att han förklarar för Kang var han tänker stoppa upp den, då skrattar ingen - allra minst Kang. Filmen kan möjligen ses som en drift med de domedagssekter som är lika vanliga i Sydostasien som i Kalifornien, men skrattar gör man alltså mera sällan. Det är lite som den sista omgången av Monty Pythons Flygande Cirkus 1974 - den enda utan John Cleese - där de involverade så insiktsfullt kritiserade sig själva ideligen: "That's not funny, that's sick!"...och slutet på filmen listade man utan redan innan man satte i DVD:n i spelaren...