Grbavica är en krigshärjad förort till Sarajevo som håller på att återuppbyggas efter inbördeskriget i det forna Jugoslavien. Där bor och lever Esma (utmärkt spelad av Mirja Karanovic), en medelålders och ensamstående mamma, med sin tolvåriga dotter Sara ( inte fullt lika övertygande spelad av Luna Mijovic).

Dottern går omkring och längtar efter en dyr skolresa som alla barn i klassen med avlidna fäder – så kallade krigsmartyrer – får åka med på till reducerat pris. Sara är fast övertygad om att hennes far är en sådan krigsmartyr, men istället för att Esma berättar sanningen - som innebär att hon måste exponera några riktigt mörka och smärtsamma ögonblick ur sitt förgångna för sin dotter – håller hon inne med vad som har hänt. Istället jobbar hon hårt som servitris på en bar om nätterna, för att själv uppbåda de pengar som skolresan kostar.

Medan Esma arbetar i den stressiga krogmiljön sitter hennes väninna barnvakt till dottern, vilket ger upphov till komplikationer och när väninnan antyder att Esmas dotter är psykiskt sjuk, tar modern sin rebelliska dotters parti istället.

Sara å sin sida inleder en relation med en kille från skolan och får låna dennes pistol, vilket leder till en mycket känslomässigt laddad scen.

En man som ofta besöker baren Esma jobbar på visar intresse för henne, men Esma håller relationen på ett vänskapsplan och låter inte mannen komma närmare än så. Men relationen, som Sara missuppfattar, ökar Saras tvivel, upprördhet och rädsla att överges av modern.

Esmas mörka hemlighet ska inte avslöjas här, eftersom vitsen med att se filmen i så fall faller, men Sarajevos tårar är ett mycket realistiskt drama med flera fina skådespelarinsatser. Att Esma verkligen ser ut som en medelålders mamma i mängden och inte framstår som någon glamourös snygging, ser jag dessutom som ett stort plus med den här filmen. Hon blir helt enkelt mer trovärdig så.

Filmen fick Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, men själv är jag inte fullt lika positiv. Historien håller, skådespelarinsatserna och miljön likaså, men samtidigt tycker jag att Sarajevos tårar är lite småtråkig.

Historien engagerar visserligen, men inte i sådan mån att den berör mig riktigt på djupet. För någon som är personligt involverad i Bosnien, kriget och det forna Jugoslaviens historia är jag övertygad om att filmen känns både viktigare och emotionellt mer betydelsefull än vad den gör för undertecknad. Likaså kan jag tänka mig att många kvinnor känner mer för den än vad jag gör. Det här fiktiva dramat handlar nämligen främst om kvinnor, regissören Jasmila Zbanic är kvinna och likaså består filmstaben främst av kvinnor.

Sarajevos tårar är en bra film, inget tvivel om den saken, men miljön är vardagligt grå och den något deprimerande atmosfären känns fattig, regntung och trist. Jag rekommenderar dock dig med minsta intresse för drama-film av det här slaget att se den, men förvänta dig ingen krigsaction, skir romantik eller dylikt.