En barnkör sjunger ”Hooray for Santy (!) Claus” och TV-stationen KIDTV sänder live från Tomtens verkstad på Nordpolen (jag trodde den låg i Rovaniemi…). Tomtenissarna jobbar övertid och tjocke Tomtefar röker pipa och hå-hå-håar in i kameran. Därpå bjuds vi på en rundvandring i verkstan, som inte är större än TV-sportens studio. Så till Mars: marsianerna sover på jobbet, har antenner fästa i uppochnervänd potta på huvudet och har stora problem med sina barn, som tappat aptiten och vägrar äta sina lunchpiller. Dessutom ser de för mycket jord-TV (universellt problem, tydligen…). De vuxna blir oroliga och söker visdom hos det 800-åriga (+/- nåt år) oraklet Chochem, som då han får höra att det är i början av december, genast drar slutsatsen att barnen längtar efter julens fröjder. Jul firas inte på Mars, därav deras ledsna miner.

Så marsianerna skickar en trupp till jorden i raket att kidnappa Tomten (hemska tanke). De får dock snart problem, eftersom det finns så många tomtar ute i New York (och inte alla är rödklädda…). I stället kidnappar de två barn som leder dem rakt till Tomtens verkstad. Där förstenas hela personalstyrkan med en mysko stråle, och Tomten och barnen tvingas med på en tur till den röda planeten. Fast Tomten tar det med jämnmod – det var längesen Tomtemor hållit käften i mer än tio sekunder så han är glad att slippa henne på ett tag. Väl på rymdskeppet drar Tomten skittrista vitsar för gäspande barn, medan han själv skrattar ansträngt hysteriskt (vad var det egentligen i den där pipan, Tomten…?!?). Han verkar helt klart påtänd. Dessutom utbryter interna stridigheter mellan våra gröna grannar, men den gode Kimar spöar den onde Voldar. Kimar är gift med snyggingen Momar, och deras välartade, om än småtrista, barn Bomar och Girmar, blir hå-hå-håade av Tomten, och snart skrattar de för första gången på länge. De skrattar så de håller på att klökas, medan Tomten klär ut sig i antennpotta och springer runt och dansar balett som en riktig fjolla. Julefrid sänker sig så småningom över alla, halleluja!


Girmar spelas av en tioårig Pia Zadora, som 1982 dök upp med både en LP-skiva, Butterfly, och i en film med samma namn, där hon var riktigt läcker. Hon hade en karriär som menlös popsångerska i USA under 80-talet, och kryddade den med smärre filmroller, som t.ex. den i kalkonen Voyage of the rock aliens (1988) tillsammans med bildsnygge Michael Berryman från Wes Cravens Ögon i natten (1977) och Hämnden från andra sidan (1982) . Hon var också med i John Waters Hairspray samma år, och i Nakna pistolen 33 1/3 (1994).


”Hang up that mistletoe
soon you’ll hear ho! ho! ho!
on Christmas Day
you’ll wake up and you’ll say
hooray for Santy Claus”


PS. Får man besvära om en god jul?