När man som biobesökare blivit bortskämd med de in i detalj perfekta datoranimationer Dreamworks och Pixar bjussat på de senaste åren är det inte konstigt att Sanningen om Rödluvan inledningsvis framstår som aningen olycksbådande. I ärlighetens namn är det faktiskt svårt att avgöra om det är en Hollywoodproduktion eller en reklamfilm för det kommande expansion-packet till World of Warcraft. Lågbudgetestetik i datoranimationens värld har väl sällan framstått som en god idé, och när Rödluvan dessutom brister ut i en halvgullig sång tre minuter in i filmen var jag nära på att ta till lipen. Mina pappersnäsdukar fick dock ligga kvar orörda i fickan då jag snart blev varse att första intryck inte alltid stämmer. Ironiskt nog är Sanningen om Rödluvan uppbyggd kring precis samma tema. Inte mina svårkontrollerade tårkanaler alltså, utan att saker inte alltid är vad de ser ut att vara. Filmen inleds med en relativt trogen tolkning av den klassiska Rödluvan-sagan, där den lilla flickan skall leverera kakrecept till sin älskvärda mormor, bara för att istället finna en (dock varken stor eller stygg) varg som väntar på henne. Snart dundrar även en till synes rabiat skogshuggare in i huset, men innan någon hinner komma till skada stormar polisen bygget och alla tas in till förhör. Efter detta följer filmen ett slags Rashomon-narrativ där alla inblandade får berätta sin unika version av händelseförloppet, givetvis inklusive diverse utsvävningar till både höger och vänster.

Sanningen om Rödluvan balanserar hela tiden på gränsen mellan barn- och vuxenfilm, och den gör det lika snyggt som till exempel Shrek. Där Shrek ofta baserar sina skämt på (visserligen slående) pastischer och parodier på andra kulturyttringar förmår dock Sanningen om Rödluvan (förutom den uppenbara ramberättelsen) skapa sina egna skämt och humoristiska situationer, en originalitet som gör den extra uppfriskande. Samtidigt som filmen är relativt harmlös och gullig lyckas den dessutom slå an en lite råare ton än vad man ursprungligen förväntat sig. Detta resulterar i en konstant underhållande och tidvis hysteriskt rolig film. Att klassa Sanningen om Rödluvan som en "film för hela familjen" är egentligen att inte göra den rättvisa då sådana benämningar allt som oftast innebär sötsliskiga moraliteter/kärnfamiljspropaganda från landet på andra sidan Atlanten. Det är nog dock på tiden att man tvättar bort det löjeväckande skimmer som omger genren familjefilm och inser att det faktiskt är möjligt att underhålla såväl unga som gamla inom ramarna för samma berättelse.

Mina invändningar mot filmen är att historien tyvärr känns aningen tunn och inte riktigt håller hela vägen, trots den blygsamma längden på 80 minuter. Dessutom kan den, som tidigare nämnts, framstå som aningen slarvigt animerad i vissa lägen, vilket stör helhetsintrycket. Ändå rekommenderas filmen varmt, och betygstrean är en stark sådan.

Fotnot 1: Filmen är tillåten från 7 år.

Fotnot 2. Den engelskspråkiga versionen tycks vara 56 sekunder kortare än den svenskdubbade. I så fall är det Sandrews själva som kortat den.