En av mina favoritregissörer Atom Egoyan är äntligen tillbaka med en ny film. Den här gången väljer han att berätta om (den påhittade) komikerduon Vince & Lanny som i slutet av 1950-talet var ett av de mest firade och omtyckta namnen i amerikansk showbiz. Vince (Colin Firth) var den lite stele och korrekte som alltid fick be om ursäkt för sin partner Lannys (Kevin Bacon) skojfriska och något omogna upptåg. Utåt var denna dynamiska duo riktigt trevliga amerikanska hällyllegrabbar, men i själva verket var de båda ganska svinaktiga kräk. Då de stod på toppen av sin karriär hittades en ung kvinna död i ett badkar i deras hotellsvit. Efter detta bakslag kom de snart att splittras. I början på 70 - talet börjar den unga journalisten Karen (Alison Lohman) att nysta i denna skandal då hon anar att allt inte står rätt till. Det hela kompliceras av att hon är ett gammalt fan till duon och dessutom träffar på dem under sitt arbete.

Sanna lögner är ingen dålig film - tvärtom - men tyvärr ger filmen mig en liten känsla av besvikelse. Av Egoyan så förväntar man sig filmer i klass hans tidigare mästerverk, som Den gode mannen och Felicias resa. Sanna lögner är en välgjord och intressant film men bitvis långt under den standard Egoyan håller när han är som bäst. Det största problemet att de återblickar som ges på Vinces & Lannys guldår på 50-talet är mycket mer intressanta än huvudberättelsen med Karens sökande efter sanningen på 70-talet. Egoyan borde nog ha koncentrerat sig mer på tillbakablickarna då den labila duon var i sitt esse. Det är där filmens glöd och hjärta finns. Den schizofreni som präglar mycket av den amerikanska underhållningsvärlden, men även decenniet i stort, med en glättig framsida och en desto sjabbigare baksida kommer fram väl. En nattklubbsscen som slutar med att Vince misshandlar en uppkäftig åskådare är briljant. 70-talscenerna är mer klumpigt hanterade. Det hela utvecklas till ett inte alltid engagerande mordmysterium med inslag av lite väl mycket 70-talskitsch, trots att Alison Lohman är riktigt bra. Scenen där hon av en slump träffar på Lanny i förstaklassavdelningen under en flygtur är fantastisk i sin osannolikhet.

Kevin Bacon och Colin Firth är även de mycket bra i sina roller. Firth kanske gör sin karriärs bästa roll som den otrevlige men även livrädda Vince. Kevin Bacon följer upp Mystic River och The woodsman med ytterligare en strålande rollprestation som återigen visar att han är en av världens främsta skådespelare. Han är självklar i sin roll att man knappt märker att han agerar. Det är synd att filmen då är ojämnare. Den kunde ha behövt lite av det poetiska skimmer som utmärker Egoyans bästa filmer. Det enda av Egoyans personliga stil som finns i Sanna lögner är den olustiga obehaglighetskänsla som alltid finns i hans filmer. Det är detta obehag som tillsammans med skådespeleriet räddar filmen från dess svackor. Det är tråkigt att Egoyan inte fullt ut utvecklar den strålande karaktärsstudie som filmen kunde ha blivit, men filmen håller ändå och blir på slutet även riktigt spännande.