Att skildra grymheter i ett vackert sken är en komplicerad procedur. Speciellt när det rör verkliga skeenden som andra världskriget och förintelsen, där en stor del av biopubliken (åtminstone 1982 när bröderna Tavianis film hade premiär) fortfarande har klara minnen av stora trauman. Film har förmågan att göra allting, även brutaliteter, lite mer vykortsaktiga, polerade och smått graciösa. Paolo och Vittorio Tavianis krigsdrama San Lorenzo-natten handlar om fiendskap, uppror och blodiga massakrer. Men även om minnets förmåga att försköna och på samma gång förtränga det alltför obehagliga. Filmen är en skröna om Italien 1944, om fascismens sista dagar och om en grupp människor som ger sitt yttersta för att överleva, berättad av flickan som överlevde. Den är i all sin måttfullhet den vackraste krigsskildringen jag sett!

Filmens öppningsscen är berusande – en stjärnklar mörkblå himmel, som tagen ur Peter Pan, sedd genom ett sovrumsfönster. Under den bergsbyn San Martino vars små lyktor vittnar om människor som beundrar denna drömska skönhet innan natten till sist faller. En kvinnas röst inleder sagan om hur denna idyll en gång stod vid randen till undergång. När andra världskriget led mot sitt slut och fascisterna höll på att retirera genom att lämna allt i förödelse efter sig. När alla San Martinos hus var minerade och befolkningen fick välja att sätta tillit i den allsmäktige, eller själva försöka fly undan terrorn. Byns rike bonde, den något föraktade Galvano (Omero Antonutti, fadern från Padre padrone), är den som propagerar för att folket måste rädda sig själva och leder en trettiofaldig grupp ur byn söderut för att nå fram till amerikanernas frälsning. Färden kantas av faror med fascisterna hack i häl, men drivna av omöjligheten att återvända ger de inte upp. Belöningen för deras mod visar sig mer mager än vad man kunde förvänta sig.

Bröderna Tavianis sätt att berätta är rätlinjigt men ändå späckat med små perifera episoder om de många karaktärerna. Någon huvudsaklig protagonist finns inte – allas del i flykten värdesätts. De små episoderna blir i sin tur kryddade med stora doser svart humor – som att den lilla flickan (som i vuxen ålder återberättar det hela) betraktar flykten som ett mytologiskt äventyr och inledningsvis inte berörs av farorna. När flyktingarna första natten väntar på att höra sin hemby sprängas sitter hon otåligt och retar sig på att det aldrig kommer några explosioner. Hon har ju väntat en hel timme redan.

San Lorenzo-natten är förvisso en mytologiskt omspunnen natt. Det är då folket kan få sina önskningar förverkligade. Med en sådan inramning förväntar man sig att bröderna Taviani ska bygga upp en mer fantasifull berättelse, eller rentav en rent heroisk-romantisk betraktelse av folkets kamp. Men även om de finns inslag av både och, går filmen inte att ringa in så enkelt. San Lorenzo-natten lyckas förena förträngd kärlek, naiv religionsfundamentalism, brådmogen sexualitet, hänsynslös hämnd och mycket annat inom en tidsmässig fond som Terrence Malick skulle kunna lära sig något av. Den skildrar folkets uppror mot fascismen inte som en enad front, utan just som vad den är – fascismens antites, nämligen individernas heterogena delaktighet. Filmens klimax – en pittoreskt inramad strid i ett vetefält – blir till ett traumatiskt ögonblick, men inte mer betydande än filmens många övriga avsked. Tavianis film pockar inte på tårsäckarna, utan dissekerar sakta men säkert myten om att alla människors drömmar kan slå in. Det är den bittra sanningen – även i en vacker värld kommer det att existera grymheter. Även en grym film kan sonika vara mycket, mycket vacker.