Det enklaste sättet att få in en fot i filmvärlden är att få det med modersmjölken. Den gräddfil som Nicolas Cage, Drew Barrymore, Angelina Jolie, Bryce Dallas Howard, Kate Hudson och många, många fler har åkt är inte att leka med. Mest effektivt är det dock om ens förälder är en gigant för då kan man få kliva fram från ingenstans och leka med summor som skulle kunna täcka ett mindre lands statsskuld. Som Breck Eisner, son till Disneybossen Michael Eisner, som utan större meriter än två lågbudgetrullar (ej släppta i Sverige) och ett par avsnitt av TV-serien Taken, tar ett gigantiskt kliv upp i näringskedjan och hux flux får möjligheten att regissera denna megasatsning.

Baserad på en av böckerna i Clive Cusslers serie om äventyraren Dirk Pitt börjar äventyret med en pansarbåt under slutet av det Amerikanska inbördeskriget. Ett drygt sekel senare är detta skepp ett mysterium, spårlöst försvunnet, och Dirks stora besatthet är att återfinna det. Ledtrådar pekar mot Sahara, där Dirks och hans barndomsvän Als vägar korsas med läkaren Eva Rojas som av någon anledning är villebråd för krigsherren Kazim. Eva försöker hitta källan till en epidemi som härjar i krokarna och råkar därmed vara på väg att råka avslöja en miljökatastrof som riskerar att hota hela jorden och när Dirk och Al hjälper Eva, så hamnar de också mitt i skottlinjen.

Sahara som film är - de värsta farhågorna till trots - inte öken, utan ett skönt matinéäventyr av klassiskt snitt helt i linje med Indiana Jones-filmerna, Mumien och Zorro - den maskerade hämnaren. Likt fjolårets mediokra National Treasure utspelar den sig i nutid, men Sahara är lyckligtvis mycket bättre. Inget mästerverk, men lagom lättsamt roande. Eisner briljerar inte, men gör inte bort sig heller. Actionscenerna är av standardslaget i såväl innehåll som utförande, och att McConaughey och Cruz fann kärleken under inspelningen har inte smittat av sig nämnvärt i deras samspel. McConaughey och Zahn är dock en annan femma. Man köper helt och hållet att de känner varann utan och innan sedan barnsben - deras konstanta smågnabbande à la ett par som varit gift i 30 år är Saharas absoluta ljusglimtar. Zahn i högform är garanterat det som är den definitiva mungipehöjaren.

Glädjande är det också att man skippat de värsta förenklingarna och klichéerna som annars är gängse i skildringar av Afrika. Det är inte alls nyanserat som det var i Hotell Rwanda, men det var å andra sidan en helt annan typ av film. I väntan på The legend of Zorro som kommer senare i år, och Indy 4 som ligger ännu längre fram i tiden, så är Sahara ett fullgott substitut. Inga krusiduller, utan bara rak underhållning som roar för stunden.