Så var äntligen trilogin om Tolkiens härskarring sedd. Alla tre filmerna. Cirka tio timmar välpolerat filmäventyr med en fantasibudget. Recensenternas reaktion efter första filmen var att den var något alldeles extra, men att den också inte kändes komplett, på något sätt. De väntade givetvis på fortsättningen i form av dess två uppföljare. Sagan om de två Tornen var givetvis en orgie i specialeffekter, men efter att ha förundrats över dess färgstyrka och fantastiska introduktion till Midgård, blev jag inget mindre än en smula besviken. Enligt mig är den filmen lite väl ensidig, och ursäkter som ”det är en mörkare film” och ”det är ett mellankapitel” biter inte riktigt på mig. Se bara på Rymdimperiet slår tillbaka; en typiskt mörk mittenfilm som enligt mig är en riktigt, riktigt bra film. Nu kan jag slutligen bedöma Peter Jacksons trilogi i sin helhet, men det är inte vad jag avser här. Det finns nämligen en tre timmar och drygt femton minuter lång film att recensera, och Sagan om Konungens återkomst skäms inte direkt för sig.

När vi senast lämnade trilogin i Sagan om de två tornen, hade Gollum slagit om till sitt ondsinta, sluga jag. Stridigheterna I Helms klyfta var avklarade och kung Theoden av Rohan hade återupptäckt livet. Dessutom hade Saruman besegrats av enterna. Ja, ni minns säkert själva. Sagan om Konungens återkomst inleds med den scen som klipptes bort från Sagan om de två tornen, nämligen hur hoben Smeagol får tag i ringen och sakta men säkert förkrymper till varelsen Gollum. Scenen är en välkommen färgklick och dessutom en hyfsat skrämmande bild av ringens fördärvande attraktionskraft. Smeagol dödar nämligen sin kusin Deagol i strid om ringen, något som hintas redan i den andra filmen.

Frodos och Sams färd mot Domedagsberget fortsätter, och ackompanjerade av Gollum är det ingen angenäm promenad. Samtidigt försöker Gandalf få Minas Tirith, den vita staden, och Rohan att återuppta sitt vapenförbund. Sauron planerar nämligen att utplåna Minas Tirith, den pampiga staden som ligger närmast Mordor. Det är med andra ord som bäddat för actionpackat äventyr, men det är föga någon överraskning.

När manus skrevs orkade man inte lägga så mycket energi på att beskriva stridsscenerna. En dialog kunde utgöra flera sidor samtidigt som de långa och avancerade actionscenerna beskrevs som ”they fight”. I första filmen fullkomligt älskade jag varenda actionscen, allt från hur Legolas skjuter pilar eller till hur Aragorn kapar huvuden på Uruk Hais. Tvåan var än mer actionspäckad, men på något sätt hade det hela förlorat sin fräschör redan då. Trean är begåvad med några av de maffigaste stridsscenerna som någonsin skådats, men trots allt snack om överlägset realistiska datoreffekter I form av enorma arméer, vill inte den där riktiga myspyskänslan infinna sig. Legolas har som vanligt en scen där hans datoranimerade stuntman hoppar upp på en stor varelse och skjuter lite pilar (grottrollet i första filmen), och det ser lika fult ut den här gången.

Howard Shores musik får representera vad jag känner inför filmen: kluvenhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Å ena sidan vill jag jubla och säga att det här är det bästa jag någonsin sett, å andra sidan är jag inte lika positiv. Musiken i filmen är riktigt pampig på sina håll, men kanske lite väl pampig. Den saknar ibland nyanser och är extremt platt och oengagerande med beräknande stråkar som ska frammana dina känslor. Med platt menar jag också att den ofta saknar finess. Visst, jag vet, det var ett gigantiskt musikprojekt med mycket innovation och nytänkande, men med tanke på detta vet jag inte om resultatet är så eggande. Kvalitet över kvantitet, som man brukar säga. Shore fick en Oscar för sin musik i första filmen, och den var knappast oförtjänt, men jag hade velat ha någonting ännu bättre till sista filmen.

Nej, nu får det vara slutgnällt. Trots att filmen inte lyckas väcka mina allra starkaste känslor, är den ett mycket, mycket, mycket, mycket solitt och välgjort hantverk. Peter Jackson har lyckats bättre än vad de flesta trodde från början, och filmen kommer garanterat att bli en enorm succé. Vad som hindrar filmen från fulländning är att den snavar på sitt eget försök att vara så pampig som möjligt. Den tappar lite i finkänsla och stil. Men trots allt är den en värdig avslutning på en fantastisk prestation värd att minnas i många år framåt. Tack, Peter Jackson.