Bland de djupa träsken och mörka skogarna i Midgård, ett bortglömt Europa, möter vi ånyo våra hjältar Frodo och Samwise. De har nu kommit en bit på vägen på sin resa mot det gruvliga Mordor där de söker att förstöra den kraftfulla ringen – ett uppdrag som tilldelats Frodo i syfte att försvara deras värld mot krigsherren Sauron och hans undersåtar, vars mål är att lägga Midgård vid sina fötter. Då Frodos kusiner Merry och Pippin har infångats av grymma uruk-hais, som står under trollkarlen Sarumans kontroll, och de resterande medlemmarna av Brödraskapet splittrats i Morias gruvor och Loriéns skogar finner de två hoberna sig själva ensamma på stigen mot vansinnet, ondskan och mörkret i Mordor – något som knappast stärker deras moral. Deras väg korsas dock av en något udda varelse; nämligen Gollum, en gång en hob liksom dem men som förslavats av ringens makt och förvandlats till ett lömskt och lismande monster. Gollum för en inre kamp om huruvida han skall stjäla ringen från den nye bäraren, Frodo, eller underlätta hans mission genom vägledningar och vänskap. Efter att han och Sam begår ett uppenbart svek vänder sig dock Gollum emot dem och han leder dem avsiktligt rakt in i helvetets gap.

Saruman, trollkarlen Gandalfs onde Nemesis, står bakom Saurons planer på att inleda ett krig mot Midgårds folk. I tornet i Isengard, Orthanc, brinner flitens lampa för krigsplanernas smidande. Hästfolket i Rohan anfalls först av de svarta arméerna och hovet tvingas fly mot Helms klyfta för att rädda sig själva. Där skyddas barn, kvinnor och gamla mot det förödande kriget, och döden, som rycker allt närmare – konungens, Théoden, soldater gör sig redo för batalj.

Till skillnad från Sagan om Ringen (2001) tyckte jag mycket bra denna film, Sagan om de Två Tornen. I motsats till den första filmen finns här faktiskt någonting kvalitativt där Jackson på allvar lyckas förvalta den tidigare bortblåsta Tolkien-andan. Då boken Sagan om Ringen är en mer komplex historia än denna torde den vara svårare att filma, vilket också visade sig vara fallet i den film som visades på biografer världen över förra julen. Boken är verkligt introducerande, den innehåller stora personbeskrivningar och en första introduktion till sagans mytologi, vilket Sagan om de Två Tornen inte är. Nej, där finner vi oss djupt inne i berättelsen där klingor och yxor viner kring öronen och som starkt präglas av krig. Vilket jag finner framhävs mästerligt här. Jackson vet att ta vara på det mörker som handlingen innefattar och lyckas visa upp en riktigt skrämmande och sann bild av Tolkiens original.

Sagan om de Två Tornen, uppföljaren i Ringen-trilogin är avsevärt mer välgjord än sin föregångare från i fjol. Vi presenteras inte längre ett sorgligt Ralph Baksi-plagiat (regissören till den tecknade versionen av Sagan om Ringen från 1978) utan ett självständigt, hänförande verk vars gotiska toner ekar ut i oändligheten. Landskapen är fantastiska och världen Midgård är bländande vacker, stridsscenerna är minutiöst utvecklade och imponerande, medan Sméagol, eller Gollum om man så vill, framstår som kronan på verket. Andy Serkis imponerar som den svekfulla, lismande, ondskefulla men samtidigt sorgliga och smått komiska varelsen. En eloge till Jackson för detta.

Ändå finner jag fortfarande flera karaktärsmässiga problem. Några figurer har visserligen vuxit och jag trivs mer med dem i denna film än i föregångaren men samtidigt saknar de djup. Originalförfattarens noga utmejslade personligheter reduceras här till det faktum att den ene är bra med svärdet, den andre med bågen och den tredje bär på en ring. Utrymme för mer sammansatta personligheter lämnas tyvärr inte i detta actionepos. Jag har också starka invändningar mot en handfull stilistiska grepp som Jackson gärna använder sig av i form av nästan modernkulturella referenser (skytten Legolas använder t.ex. en sköld som surfbräda i en hetsig strid), något som jag anser knappast höra hemma i det Midgård som präglas av ridderlighet, keltisk mysticism och medeltida ideal.

Jag hade ärligt talat förväntat mig en upprepning av förra julens besvikelse men Sagan om de Två Tornen blev för mig en mycket positiv överraskning – som en för tidig julklapp, om man så vill. Ringens kraft biter slutligen även på mig.