Titeln Så tuktas ett lejon är en onödig Shakespearevinkning, även om vi vet att den store pjäsförfattaren skrev många historiska kungadramer. I original hette filmen The lion in winter, och var en sorts följetong på 1964 års Becket, en film där Peter O'Toole också spelade Henrik II ( Henry II), om än en helt fristående sådan.

Så tuktas ett lejon bygger på en pjäs med samma namn av filmens manusförfattare, James Goldman, och det faktum att denna film är en filmatiserad pjäs är det ingen som ens försöker dölja. Peter O'Toole bad regissören, Anthony Harvey, regissera detta medeltida kostymdrama, vilket denne motvilligt gjorde. Egentligen trodde han att han inte dög, trots att han klippt två filmer (Lolita och Dr. Strangelove) åt Stanley Kubrick - men duger man åt Kubrick, då duger man åt vem som helst. Ingen har högre krav! Nu måste jag tillstå att jag inte är så imponerad av Harveys filmskapande. Att filma en teaterföreställning rätt upp och ner klarar man nog efter en enda termin på vilken filmhögskola som helst, men att undvika att en film ser ut som en filmatiserad teaterföreställning klarar få av. Harvey har helt enkelt haft alltför stor respekt för källmaterialet/pjäsen som sådan, och har inte vågat/velat utnyttja de medel som filmmediet erbjuder. Och jag, personligen, anser att om man inte utnyttjar de möjligheter som filmen som medium erbjuder har man valt fel bransch. Det är en sak att göra stor teater, en helt annan att göra stor film. Att filmatisera stor teater leder sällan - om någonsin - till skapandet av stor film, och Så tuktas ett lejon är inget undantag från denna icke-regel (snarare en filosofi), tre Oscars och fyra nomineringar till trots (Hepburn fick dela sin Oscar med Barbra Streisand för dennas Funny girl - har det hänt tidigare/senare...?!?). Min åsikt avviker helt enkelt från akademiens, som alltför ensidigt har sett till de enskilda skådespelarnas prestationer.

För vem kan bortse från den frodige Peter O'Toole, irländaren som faktiskt bara var 36 år gammal här i den Oscarsbelönade rollen som den 50-årige kung Henrik II, gift med ragatan Eleanore, drottning av Frankrike. Han spelade, som sagt, samma roll i Becket fyra år tidigare, men nu fick han en amerikansk ikon, den 61-årige Katharine Hepburn, till motpart, och frågan är hur han kände sig inför denna uppgift. Hans scenskräck är vida omvittnad (liksom, för övrigt, nyss nämnda Barbra Streisands), och han hatade liveshower för TV. Att han är i sitt esse i denna film kunde man räkna med, han är den stora behållingen här, jämte John Barrys outsägligt vackra och likaledes Oscarsbelönade körmusik, men det är inte så att han "äger" varje filmscen. Tvärtom stötte han på kanske oanad konkurrens från två filmdebuterande walesare, nämligen 22 år gamle Timothy Dalton i rollen som Philip, kung av Frankrike, samt 31-årige Anthony Hopkins i rollen som Henrik II:s äldste son Richard (den lejonhjärtade), efter att tidigare äldste sonen Henrik avlidit. Jepp, samme Dalton som året därpå tackade nej till rollen som James Bond i filmen I hennes majestäts hemliga tjänst då han tyckte han var för ung, men som tackade ja 20 år senare. Och samme Hopkins som skulle chocka världen 23 år senare med sitt porträtt av Hannibal Lecter i När lammen tystnar. Han hade alltså lång väg att vandra innan han visade sin fulla kapacitet som galning i Richard Attenboroughs otäcka Magic 1978, där han spelar en buktalande artist som låter dockan ta över. Låter banalt, men tro mig - detta är Hopkins när han är som bäst!

Så tuktas ett lejon handlar annars om när Henrik II 1183 släpper lös sin hustru Eleanor, fängslad på sitt slott hemma i England sen tio år, för att fira jul med familjen på ett slott i Chinon, Frankrike. Vid den här tiden regerade Henrik över halva Frankrike, delvis genom militära segrar, dels genom giftermål med den betydligt äldre Eleanor 29 år tidigare. Det egentliga skälet till sammankomsten är att den nu 50-årige kungen vill avgöra vem som ska ärva hans krona. 50 år var mycket på medeltiden, och även kungar drabbades av banala sjukdomar (i praktiken dog han sex år senare). Yngste sonen John var nu, efter äldste sonen Henriks död, hans favorit vilket filmen gör allt för att få oss att inte förstå. Han skildras här som en 16-årig pågablära (pojkvasker på skånska) som tycks trivas bäst tillsammans med grisarna, men som är övertygad om sin egen förträfflighet. När kungen ska lära sin son fäktas orkar han knappt lyfta svärdet, än mindre svinga det. Richard, alltid drottningens favorit, är ju äldst nu och ser sig själv som självskriven till tronen medan Geoffrey, mellanbarnet, inser sina begränsningar och bidar sin tid. Han tycks anse att rollen som kansler när John tillträtt kan leda honom vidare i karriären.

Det smids ränker och det baktalas, förtalas och övertalas i detta kammarspel som aldrig någonsin utvecklas till att bli en riktig spelfilm. Regissören uttrycker själv sin åsikt bäst när han påstår att "bara för att du har en 'moving camera' blir det inte en 'movie'". Med andra ord, kameran ska helst låsas fast vid golvet för att aldrig mer röras såvida inte huvudrollsinnehavarna rör på sig utanför ramen. Men skådespelarna är ju där för kameran - kameran är inte där för skådespelarna! Inte konstigt att han efter detta bara fick gör ett par TV-filmer (varav två med Hepburn) och nån enstaka biofilm (varav Grace Quigby från 1984 också hade Hepburn i huvudrollen). Detta är helt enkelt inte nån bra film. Älskar du teater ska du se filmen, älskar du filmad teater ska du köpa filmen, men älskar du filmatiserade, historiska dramer ska du betrakta detta som en varning. Att det viftas med lite kniv i en fängelsehåla i slutet av filmen förändrar inte för ett ögonblick det faktum att detta är en ganska dålig film med ett par fantastiska skådespelare - och då räknar jag ändå inte Katharine Hepburn dit, eftersom jag aldrig stått ut med hennes nasala överklassengelska från New England.

Jag har inga problem med att förlåta James Goldman för att han använder uttrycket "jungle creatures" i slutet av filmen. Trots att ingen europé sett eller hört talas om en "djungel" året 1183. Jag har desto svårare att smälta att hans manus inget annat är än en pjäs tonsatt med otroligt vacker musik av den helt igenom fantastiske John Barry. Dialogen är däremot lika upphetsande som kung Henriks totalt färglösa frilla Alais, syster till kung Philip. Hon spelas av Jane Merrow, vars filmkarriär egentligen består av denna film och Hammer-klassikern De blodiga händena (1971) av engelskungraren Peter Sasdy (som gjorde Jag ett monster, 1970, med amerikanskungerskan Ingrid Pitt). Hon har absolut noll i dragningskraft, och man undrar vad Henrik ser i henne. Liksom jag undrar vad Oscarsjuryn såg i denna film. Bäste skådespelaren, O'Toole, fick i vanlig ordning nöja sig med en nominering - hans tredje av totalt sju (han har aldrig erhållit en riktig statyett, bara en "heders-Oscar" i fjor, en sån man brukar ge till döende, indiska regissörer).

Andrei Konchalovsky (Runaway train) gjorde i fjor en remake för TV med Patrick Stewart och Glenn Close i huvudrollerna, samt regissörens vackra, unga hustru, Yuliya Vysotskaya, i rollen som Alais.