Kay Pollak gör en Roy Andersson och återvänder från en, enligt honom själv ofrivillig, filmbranschexil. Jag antar att om man ska göra en comeback, så ska det gå till på detta vis. Så som i himmelen är en änglarnas film som låter kyrkans syndaflod gå en holmgång med hjärtats skönsång. En kamp som med väntat resultat inte tar udden av människans själsliga kraft, men däremot låter gudomlighetens företrädare snava i sin predikstol.

Till Ljusåkers församling återvänder den haussade dirigenten Daniel Daréus (Michael Nyqvist) efter decenniers frånvaro. I byn där han växte upp med minnen av knytnävar och hopptornshopp, ser livet ut att ha stått still. I ICA-butiken skrivs kundernas köp upp på krita och kyrkan står sig ännu som folkets sal. Daniel har köpt den gamla nerlagda folkskolan där pianot ännu kan ljuda under sin presenning och väggarna fortfarande har barnens änglamålningar bevarade. Läkare har sagt att hans hjärta är utslitet efter hårda påfrestningar i internationella konserthallar. Men i Ljusåker finns ingen stress, inga krav, inget annat än en naturlig tystnad som Daniel är där för att lyssna på. En första försmak får han när snön börjar falla och han likt ett barn dansar vilt ute i yran.

Daniel har ändrat sitt efternamn från det han hade som barn för att undvika att de hemska minnena skulle hitta honom igen. Men om skolan och kyrkan ännu står kvar, så försvinner heller inte vissa personer. Som översittaren Conny (Per Morberg) som slog Daniel blodig när de var små och som nu vänder slagen mot sin fru Gabriella (Helen Sjöholm). Han ser med agg på när en sån dära konstnär flyttar in till bygden och än värre när han försöker kliva emellan mitt i hans "hustruuppfostran".

Men utöver Conny ser de flesta ljust på Daniels inflyttning. Redan första dagen knackar prästen Stig (Niklas Falk) på dörren och undrar om han inte vore intresserad av att leda kyrkokören. Den kanske inte når upp till vad Daniel är van med, men har ändå några fina stämmor. Daniel tackar nej, men lär efter ett tag känna några fler på bygden som också är med i kören – den snabbkäftade cykelförsäljaren Arne (Lennart Jähkel), prästhustrun Inger (Ingela Olsson) och framför allt den glada ICA-kassörskan Lena (Frida Hallgren). När han till sist övertalas av Arne av att komma och lyssna på repetitionerna, ändrar Daniel uppfattning. Han anmäler sig som ny kantor för prästen och även om den förre körledaren Siv (Ylva Lööf) blir förnärmad av hennes degradering, blir resten av kören exalterade över deras nyfunna mentor.

Kay Pollaks film har berättigat liknats med Colin Nutleys Änglagård. Det är den slumrande lantbygden som får besök av en outsider från den stora vida världen. Det är diskrepansen mellan kristna predikningar om sex och synd och en nedtystad sexualitet som gömmer sig bakom husknutarna. Det är även vissa personer som oförtjänt erhållit ledande positioner genom att förtrycka andra och självfallet finns även några söta pensionärer som ser sin chans att livas upp på ålderns höst. Men om Nutleys film gjorde ganska stor sak av stadsmänniskornas skiljaktighet från det lantliga lugnet, så är det i Pollaks film tal om en hemlängtande utböling. Daniel har aldrig vant sig vid stökigheterna i metropolerna, utan identifierar sig mer med guldgranna sädesfält och att yla ut sin glädje på en bergstopp. Han är fortfarande fast i det undflyende barnet han en gång var (en karaktär Pollak laborerat med i sina tre tidigare filmer), vilket skapar en extra dimension av utsatthet i Daniels återkomst. Föräldralös, en gång i tiden mobbad och ännu inte kapabel att cykla, är det mestadels han som måste lära känna sig själv, även om kyrkokörens ivriga anhängare ser honom som den känslomässiga frälsaren.

Så som i himmelen är en av de bästa ensemblefilmerna jag sett. Pollaks skildring av kyrkokören låter alla sjunga och det erinrar om en amatörteaters trevande efter givna platser. Från den ömsinta Lena, som trampat i alltför många kärleksfällor, till den tysta Holmfrid (Mikael Rahm), för många gånger benämnd som tjocka korven av folk runtomkring honom; alla får sin röst hörd. Det är en mycket behaglig hyllning till drömmen om samhället som ett enat kollektiv. Logiskt nog får den självutnämnda överhögheten i byn, prästen Stig, ta ett steg tillbaks, vilket nästan blir mest upprörande när hans hustru verkar finna en förnyad livslust i den musikaliska kärleken. Musiken blir en ny religion, snarare än ett språk för den kristna tron. Något som varken Stig eller hans närmsta bundsförvant, den hämmade Siv, kan tolerera.

Med vissa invändningar för de lätta poänger Pollak kniper på denna rigida och förljugna präst, så är Så som i himmelen den bästa svenska filmen på år och dar. Den är så pass sällsamt konstruerad att mina tankar flyr iväg till Milos Formans tidiga filmer. Ofta infinner sig känslan av att man sett det hela tidigare, men till Pollaks förtjänst måste jag betona att jag inte minns någon göra det bättre. Så som i himmelen är en film om änglar som fixar sina vingar, om upprättelse i ett samhälle där vissa människor straffas först när de misshandlar någon utanför hemmet, om en strålande Nyqvist som till synes bara blir bättre och bättre och om kärlek så ljuv och vacker att det enbart kan erinra mig om Cures låt och namne Just like heaven: "You – soft and only, you – lost and lonely, you – strange as angels, dancing in the deepest oceans, twisting in the water, you’re just like a dream!"