Al Pacino är filmregissören Viktor Taransky, som floppat för tredje gången i rad. Ingen vill se hans filmer, och filmbolaget vill inte längre se röken av honom. Inte ens hans sympatiska exfru Elaine (Catherine Keener från Death to Smoochy), som är en av cheferna på filmbolaget, känner längre nån lust att hjälpa honom. Han vägrar nämligen helt att kompromissa, och då går det också som det går, med den ena floppen efter den andra, och inga fler regissörsjobb.

På väg hem uppvaktas Viktor av en knäppgök som påstår att han är a) döende i cancer och b) en beundrare av Viktors filmer, och han vill nu hjälpa Viktor slutföra sin senaste film, sedan huvudrollsinnehaverskan, popstjärnan och divan Nicola Anders (Winona Ryder, som bara blir vackrare och vackrare) hoppat av eftersom nån i filmteamet hade en trailer under filminspelningarna som var två cm högre än hennes, och det går ju inte. Viktor viftar bort tokdåren, Hank (spelad av Elias Koteas), och glömmer det hela. Men Hank glömmer inte, och skickar sitt nyuppfunna datorprogram till Viktor innan han dör veckan efter.

Viktor testar programmet, som visar sig göra det möjligt att göra film helt utan skådespelare. Man kan framställa en helt ny "skådespelare" i digitalt format, och därmed slipper man både stroppiga och besvärliga stjärnor med alltför höga krav på komfort, samt de allt högre lönerna till dessa stjärnor. Viktor framställer Simone (egentligen Simulation One), helt gjord på ettor och nollor (därav titeln, S1m0ne) och vackrare än all världens filmstjärnor tillsammans. Dessutom betydligt fogligare – och billigare…

Viktor kan slutföra sin film, som givetvis blir en rungande succé, och Simone blir superstjärna på kuppen, men hon "gömmer sig" sig mest hela tiden för media och fans. Fler filmer – och succéer – följer, och Viktor upplever ett glädjerus av sällan skådat slag. Men hans exfru (som han saknar) och dotter märker av hans personlighetsförändring, där han blir alltmer nojig då Simone börjar trilskas och inte gör som han säger. Precis som vilket datorprogram som helst då…

Det hela utvecklas till en stillsam fars, om än inte sådär vansinnigt rolig, utan mer lite angenämt trevlig att titta på. Men den är på tok för lång, närmare två timmar, och nyzeeländske Andrew Niccol, som både skrev manus och regisserade (han har tidigare regisserat och skrivit t.ex. Gattaca) hade behövt strama upp handlingen betydligt, samt vässat pennan rejält när han skrev den. Som den är nu, är den lite för tam i sina tafatta försök att kritisera kändishysterin i Hollywood.

I rollen som Simone ser vi äckligt vackra fotomodellen Rachel Roberts från Kanada i sin första filmroll någonsin. Henne lade regissören beslag på med en gång, och de har redan barn ihop. Hon fick inte berätta för någon att hon var med i filmen, och hennes namn fanns inte i eftertexterna. Man gav sken av att det verkligen var en 100% digital kvinna man skapat i datorn, men så är alltså inte fallet. Rachel Roberts namn kommer att finnas med när filmen släpps på video, och själv anser hon bara att det bidragit än mer till att skapa intresse kring hennes person, vilket hon ser som nånting positivt.