När Ryttare på taket producerades i mitten av 90-talet var det den dyraste franska filmen fram till dess. Såväl det vällödiga kostymarbetet och de galanta 1800-talsmiljöerna – från rika herresäten till små bondbyar – är genomgående imponerande. Jean-Paul Rappeneau, som sedan fem år tidigare var bekant med det historiska äventyrsdramat genom Cyrano de Bergerac (även om det skiljer tvåhundra år dem emellan), tacklar den komplicerade epokskildringen – italiensk motståndskamp och svårartad koleraepidemi – med bravur. Men trots att den romantiska kärnan framställs som berättelsens centrum, leder filmen till slut fram till en av de mer strukturella antiklimaxar jag bevittnat.

Olivier Martinez spelar den italienske officeren Angelo Pardi som inledningsvis befinner sig på flykt undan österrikiska spioner inom franskt territorium. Historien utspelar sig när norra Italien låg under österrikiskt styre. Pardi flyr mot byn Manosque för att varna sina italienska fränder, men hans efterföljare kommer allt närmare. Den oväntade hjälpen kommer till slut från den hemska koleraepidemin som plågar det franska riket. Pardis antagonister sätts ur spel, men även om det ger honom en chans att pusta ut för en stund, så kommer den döende omgivningen honom allt närmare inpå huden. Folk blir allt mer panikslagna och paranoida. Ingen vet heller hur de ska skydda sig. Den dödliga smittan fäller allt fler och de enda som gagnar på det hela är de saliga korparna som gottar sig i likhögarna.

Efter en ordentligt dramatisk upptakt på trekvart finner Pardi till slut en bostad hos markisinnan Pauline (Juliette Binoche). Hon beter sig inte lika skräckslaget som resten av folket och blir slutligen Pardis resekompanjon på färden hem till hennes make. Pardi ser det som sin uppgift att skydda henne på färden, vilket i en tid av galenskap bevisar sig behövligt. Men även om hon är gift och han ledsagar henne som en gentleman, vaknar laddade känslor till liv dem emellan.

Rappeneaus känsla för fartfylld spänning, vackra miljöer och engagemanget i sina karaktärer är lika välbyggda i Ryttare på taket som i Cyrano. Till hjälp har han Luc Bessons hovfotograf Thierry Arbogast vars bredbildsmåleri är minst sagt storartat. Men även om detta är en av de snyggaste franska matinéfilmer jag sett, så gör Rappeneau ett allvarligt misstag mot vad som borde vara tredje akten. Ett stycke av filmen som reduceras till en fjuttig epilog med totalt malplacerad berättarröst. Efter två oerhört engagerande timmar, så är slutet lika abrupt som om själva filmrullen drabbats av kolera. Då slutar man även förlåta att Martinez är en sanslöst blek aktör.