En femmeters, glödande golfboll landar i de svenska fjällen, och en amerikansk forskare, Dr. Wilson, tillkallas. Han sammanstrålar med en svensk kollega, Erik (Stan Gester), världens förmodligen enda geolog och playboy. Ett helt forskarlag flyger upp till Lapphelvetet (i SAS-planet Trygve Viking sitter även en anonym Gustaf Unger, filmens medproducent och en av tvillingarna Unger från bl.a. Ted V. Mikels The Doll Squad), där Dr Wilsons syskonbarn Diane, spelad av djävulskt vackra Barbara Wilson, uppträder som isprinsessa ute i tassemarkerna (att det sen inte är hon, utan en stand-in, som åker skridskor kan kvitta lika…). Pilsnerfilmens Åke Grönberg spelar en Dr. Henrik, och hälsar på Dr. Wilson med ett godmodigt: ”Who are you?” - jag antar att han menade ”How are you?”, så Grönberg dubbas till engelska i resten av filmen.

Det står inte heller länge på förrän vi får se Diane i en sån där härligt omotiverad avklädnings- och duschscen, eller rättare: hennes stand-in (dock ej nödvändigtvis samma som åkte skridskor i hennes ställe…). Smart filmat med bara ett tunt duschdraperi mellan kameran och den spritt språngande nakna kvinnan anar vi snabbt att denna film blir att räkna med. Sällskapet tar in på fjällhotellet där det bjuds middag med avec och dans till Harry Arnolds Orkester, med Brita Borg sjungande en sorgsen folkmelodi med anslag av svensk dysterjazz.

Diane hade under dagen redan börja flörta med Erik ute i skidbackarna, men nu vidtar allvarligare saker. En flock renar har rivits, och det är varken varg, björn eller järv som gjort det. Givetvis rycker den svenska armén ut och assisterar forskarlaget, och snart anar man ett samband med den där golfbollen. Som visar sig vara ett rymdskepp vars passagerare har avocadoformade huvuden och snygga rockar i stil med Matrix. Och så dyker han (?) då upp, den svenska yetin, snömannen, Bigfoot, Saskatch…kalla honom vad du vill, men det är i alla fall en åttameters ludenapa med vildsvinstryne, och han är på ett taskigt humör.

Det framgår aldrig i filmen om han medföljde golfbollen, eller om han möjligen väcktes till liv i urberget när denna landade i skallen på honom. I alla fall så är han på uselt humör, och orsakar en lavin som dödar Erik. Diane flyr ensam, och hon hamnar snart hos ett sällskap äkta samer som leker ”Gäster med gester” runt lägerelden. Dessa beger sig ut på yetijakt, och scenen där de jagar rätt på monstret till skidor, och med fackla i hand, påminner en hel del om klassiska Frankenstein (1931). Referenser till King Kong (1933) kan också spåras. Som monstret ser (nåja, anar) vi långe Lars Åhrén, som även spelar en av utlänningarna i golfbollen OCH soldat i sin enda film någonsin. Han fick jobba en hel del, men så var denne journalist också delägare i filmbolaget.

Filmen, inspelad i Abisko, Björkliden och på ett fruset Torne Träsk (samt på vad som liknar Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm), hade premiär den 19 augusti 1959, slutade i ekonomisk katastrof, och såldes till en amerikansk producent som klippte bort halva filmen och lade till nya, irrelevanta scener som bl.a. skulle förklara varför Diane över huvud taget hade åkt till Schweiz (ja, du läste rätt…). Dessutom anställdes en som vanligt sluddrande John Carradine som speaker, och det han gaggar om förbryllar, snarare än förtydligar. När den så släpptes 1962, hade den bytt namn till Invasion of the animal people.

Som bonus på den amerikanska DVD-utgåvan får man se en dokumentär där en samekvinna biter testiklarna av en rentjur, medan en annan dokumentär visar fulla ungdomar som busar på ett tivoli, varpå man redogör för den höga alkoholkonsumtionen och de många självmorden bland ungdomar i Sverige. Denna film uppfyller med andra ord alla de klichéer amerikaner har om oss schweiza…ööhhh, svenskar.