På Hongkongs sista dag som brittisk koloni avtackas konsul Han av guvernör Griffin. Han har precis sett en stor polisaktion gått i lås och med den har man lyckats fått flera ovärderliga kinesiska antikviteter i säkerhet. Men konsulns dotter blir kidnappad av kvarlevorna av den organisation som stulit antikviteterna. En stor lösensumma krävs för att konsuln ska få återse sin dotter igen. FBI sätts in för att lösa fallet, men konsuln vill ha med en polis från hemlandet (Jackie Chan) som han kan lita på. Agenterna på FBI blir lite stötta och för att se till så att de får sköta sitt utan att en kines snokar omkring så sätter man Los Angeles polisens jobbigaste snut (Chris Tucker) som barnvakt åt Chan. Till en början kommer dem inte särskilt bra överens, men efter ett tag börjar dem passa ihop mer och mer. Motarbetade av FBI beslutar dem sig för att ta saken i egna händer och själva lösa fallet.

Detta är, som ni kanske förstår, långt ifrån en originell film. Vi har alla sett detta förut. Det typiska omaka polis paret, som efter en stund blir som Piff och Puff (bråkar och retas med varandra, men som samtidigt utför lyckade saker) varefter dom räddar dagen. Hela filmen går handlingsmässigt på tomgång. Men nu är det ju inte en bra eller smart handling som satts främst. Det man istället har lagt vikten på i denna film är Jackie Chans otroliga actionscener och Chris Tuckers rappa käft. Alla ni som sett Jackie Chans USA producerade actionrullar vet vad ni har att vänta er. Chan utför som vanligt minst sagt häpnadsväckande saker, som får vilken cirkuskonstnär som helst att häpna. Men det är inte bara hans cirkuskonster, som göra han så stor. Hans otroliga självdistans gör honom till, enligt mig, den största inom sitt gebit.

Man tänkte säkerligen inför denna film att varför inte göra en film med den bästa (eller man kanske lite mer neutralt ska säga den kändaste) kampsportsskådisen och den absolut roligaste komikern. Chris Tucker är enormt populär med sin Eddie Murphy liknande stil. Och hur bra man tycker denna film är beror på hur mycket man uppskattar Chris Tuckers jargong. Ok, snubben är rolig, ibland, men det är rätt påfrestande att i en och en halv timme få höra hans skämt och se hans gester. Han får visserligen in ett par riktigt roliga punchlines, men han levererar också minst dubbelt så många icke roliga gags. Humorn bygger rätt mycket på kulturkrocken mellan Chan och Tucker, samt deras helt olika personligheter. Alltså rätt uttjatat i längden. Det man kommer fram till efter att ha sett filmen är att mer Chan och mindre Tucker hade gagnat denna film oerhört.

Detta är en film som ger drygt en och en halvtimmes stundtals riktigt bra underhållning (när Chan briljerar), men en oengagerande handling och framför allt en jobbig Chris Tucker sänker betyget. Filmens behållning är en som vanligt fantastisk Jackie Chan och ett mindre antal riktigt roliga gags från Tucker (som dock inte förlåter hans helhetsinsats). Betyget hamnar därför på strax över godkänt, alltså en stark 2:a.