Nu när vi har blivit så familjära med Sopranos att vi till och med köper deras kokbok kan det kanske vara på sin plats att fundera över hur andra maffiafamiljer har det. Running scared tar oss med till Grimleys i New Jersey där familjen Perello härskar sida vid sida med konkurrenten, den ryska maffian. Joey Gazalle (Paul Walker) är en av familjens underhuggare. Han får i uppdrag att göra sig av med en pistol som dödat en korrumperad polis vid en misslyckad knarkaffär.

I stället för att göra som han blivit beordrad tar han hem vapnet och gömmer det i sin källare utan att veta att hans 10-årige son Nicky (Alex Neuberger) och grannpojken Oleg (Cameron Bright) ser på. Oleg snor vapnet och skjuter sin våldsamma styvfar Anzor, som är släkt med den ryska maffiabossen, innan har flyr ut i natten. Enda chansen för Joey att rädda sitt eget skinn är nu att hitta Oleg och pistolen före polisen eller någon från de båda maffiagängen gör det.

Intrigen i Running scared är inte så dum. Det finns stora möjligheter att göra någonting spännande av en jakt där huvudpersonen måste hinna hitta en person före andra för att inte dö. Det är en klassisk thrillerintrig, men tyvärr koncentrerar manusförfattaren och regissören Wayne Kramer inte sin berättelse kring Joeys sökande efter Oleg och pistolen. Han kastar i stället in en rad bisarra karaktärer i handlingen varav de vidriga pedofilerna som kidnappar Oleg för att spela in en barnporrvideo är det mest absurda inslaget.

Men Wayne Kramer skildrar hela Olegs vandring i Grimley som en ondskefull saga. Det hela blir rätt rörigt för att inte säga schizofrent och eftersom allt berättas i ett rasande tempo och karaktärerna kastas in i berättelsen utan att tillföra något blir det till slut rätt tröttsamt. Det känns om Wayne Kramer försöker skruva till berättelsen rejält utan något annat mål än att något ska hända i bild. Det är också en mycket våldsam film med ond bråd död, misshandel och mycket blod som skvätter.

Filmens två blodigaste scener är också två av de mest tekniskt genomarbetade, nämligen inledningens eldstrid på ett hotelrum och uppgörelsen mellan de båda maffiagängen i en ishall. Filmteamet for iväg till Prag och med hjälp av en storslagen scenografi byggde man upp det Grimley man ville ha. Wayne Kramer har sedan använt den senaste digitala tekniken för att redigera fram en mörk stämning som vilar över filmen, men även om Running scared är tekniskt imponerande så är det en skitrulle.

På sätt och vis är Running scared symtomatiskt för den kris som den amerikanska kriminalfilmen befinner sig i. Man lägger ner ett stort arbete på snygg scenografi och specialeffekter, men har inget att säga. Trots att det amerikanska samhället i efterdyningarna av Irakkriget för tillfället är en krutdurk märker jag inget av den stämningen på kriminalfilmens område. Running scared är en independentfilm, men det ordet verkar idag bara betyda att det är en film som inte marknadsförs för astronomiska summor. I USA var marknadsföringen minimal inför premiären och i Sverige smyger den upp på några biografer i storstäderna. Jag misstänker dock att filmen ändå når sin publik när den släpps på DVD.