Den smått ökände författaren Brett Easton Ellis följde upp sitt genombrott Less Than Zero (filmades 1987 av Marek Kanievska) med en bok, betitlad just The Rules of Attraction, som behandlar och träffsäkert kritiserar en ständigt festande ungdomskultur på ett New England college under 1980-talet. Roger Avary (som en gång i tiden var med och skrev det hyllade manuset till Quentin Tarantinos Pulp Fiction) har nu tyvärr tagit sig an detta litterära opus och förvandlat det till en slät komedi om ”sex, drugs & rock ’n’ roll”.

Sean Bateman är student vid Camden college, dock är han inte mycket för själva studierna. Istället fördriver han sin tid med att festa, supa, röka på och ragga upp tjejer. Förutom det nyssnämnda försöker han ta reda på vem den mystiska tjejen som lämnar kärleksbrev i hans skåp är. Utöver Seans karaktär fokuserar sig filmen på den homosexuelle Paul samt Lauren som är oskuld och trånar efter sin förmodade pojkvän, Victor, som driver runt i Europa. Vi får bevittna hämningslösa fester som slutar med att alla hamnar i säng med varandra stupfulla och narkotikapåverkade. Till skillnad från Ellis skarpa, hårt kritiserande och prövande linje mot detta liv väljer Avary att förhärliga och romantisera kring det.

Det är tredje gången gillt som en av Easton Ellis’ böcker filmatiseras, förutom den ovannämnda filmen från -87, gjordes den makabra American Psycho om till film av den begåvade Mary Harron (I Shot Andy Warhol, 1996). Till skillnad från recensionsobjektet var den filmen en oerhört lyckad filmatisering. Problemet med att filma Easton Ellis är att hans böcker alltid endast består av en eller flera personers tankar, fantasier, reflektioner och verklighetsuppfattningar, därför förefaller det vara en ansträngande uppgift att skriva om hans historier till film. Det är sannolikt också därför som hans karaktärer på film blir så oerhört stereotypa och lika varandra. Ett annat problem är också att Brett Easton Ellis alltid drar paralleller med sina egna upplevelser och sitt eget liv, vilket naturligtvis är svårt att återberätta. Harron lyckades fånga den ironi och sarkasm som boken American Psycho består av i sin film men Avary missar fullständigt poängen i sin litterära förlaga, ersätter den vassa och samtidigt djupt personliga kritik som framhävs i boken med en starkt cynisk komik som bland annat gör sig lustig över självmord. Vidare gör regissören sitt bästa för att slå undan benen för möjligheten att Rules of Attraction ska fungera som en självständig film då han hela tiden leker med referenser till American Psycho (som inte har något att göra med denna historia annat än att huvudfiguren Sean bär samma efternamn som den dagdrömmande börsmäklaren i nyssnämnda alster). Detta filmen försämrar kraftigt och framstår som obegripligt. Småaktigt nog har också Avary lagt in ett internt skämt eller en pik till sitt stormiga förhållande till den framgångsrike regissören Quentin Tarantino. Manusbristerna lyser även igenom i utformningen av berättelsens olika karaktärer, och genomgående kan man spåra ett skrupulöst exploaterande av de i American Psycho. Det finns här en uppenbar skaparkris.

Det är nästan bedrövande att se detta klåparverk; kanske en av de mest misslyckade filmatiseringarna någonsin. En films tes faller handlöst om regissören misstolkat ett litterärt budskap. Dock vore det ännu värre om Avary valt att reformera historiens ton och mening. Då skulle misslyckandet om möjligt varit ännu större.