Misty Mundae spelar Roxanna, en ung kvinna som snortar koks med sin sexuellt uttråkade pojkvän och en annan tjej. Pojkvännen ber att få ligga med den andra tjejen, men det tillåter inte Roxanna, så istället föreslår han henne att ligga med tjejen medan han tittar på. Roxanna hoppar i säng med bruden och upptäcker att lesbisk kärlek inte alls var så illa. Dock blir pojkvännen svartsjuk, vilket slutar med att Roxanna tar livet av honom och blir besatt av tjejsex istället. Och lesbiskt sex är vad den här filmen sedan handlar om hela vägen. Alla medverkande kvinnor ligger med varandra, oavsett om de är doktorer eller ej och flera scener involverar högklackade skor. Det hela är rätt märkligt, eftersom Rosanna helt lyser med sin frånvaro under de avslutande sekvenserna då helt andra tjejer, som egentligen inte har med den grundläggande handlingen att göra, tar över sängkammarscenerna och jag får inte riktigt ihop det hela, måste jag erkänna. Inte blir det bättre av att Darian Caine både spelar kokainlangare vid ett tillfälle och lesbiska April, som dör av en överdos efter en trekant, vid ett annat. Men hon ser precis likadan ut i bägge rollerna.

Roxanna är en nyinspelningen av Nick Phillips sexploitation-klassiker från 1970, men Ted W. Crestview har inte följt originalet till punkt och pricka, utan istället tagit delar ur originalhandlingen och sedan knopat ihop sin egenhändiga story till någonting annorlunda. Den här versionen är, liksom sin föregångare, ingen porrfilm i vanlig bemärkelse. Snarare är detta mjukporr eller erotika. Det man får se är tjejer som visar pattarna, tjejer som masturberar under trosorna, som kysser varandra utan att använda tungan, vilket i sig knappast gör sexscenerna trovärdiga, och vid något tillfälle exponeras lite ansat könshår. Mycket naknare än en vanlig dag på stranden är det inte och knappast mycket porrigare heller.

Som sexfilm är Roxanna således inget att hänga i julgranen och då handlingen är minst sagt vek återstår inte så mycket att fröjdas åt. Bildmässigt är det halvdant utfört med videokamera och filmmusiken är emellanåt rätt cool, emellanåt horribel, men hela tiden ligger ljudet så högt att repliker och stönanden oftast drunknar under tonerna och rytmerna, vilket är rätt irriterande. Inte för att det finns många replikskiften att gå miste om, men ändå…

Mitt intryck är att hela projektet är amatörmässigt utfört och sexsekvenserna som dominerar den här filmen känns varken sexiga eller realistiska. Det krävs grymt mycket fantasi för att lura sig själv att tro att damerna i filmen skulle vara lesbiska på riktigt, så mycket är säkert. Att skådespeleriet inte är direkt lysande behöver man kan kanske inte upplysa om? Det pendlar mellan skitdåligt och halvdant, precis som förväntat och jag har sett riktigt ruttna skräckfilmer där b-skådisarna åstadkommit mer inlevelse än så här.

Ska ni se Roxanna så kolla originalet istället. Den filmen lär åtminstone vara kultig på riktigt.