Joakim Pirinen sa en gång i sitt sommarprogram i radio att han ansåg sex vara likvärdigt med sport, och att han därför hatade det. Samma inställning verkar Roger Swanson (Campbell Scott) besitta i Dylan Kidds debutfilm Roger Dodger. Swanson är en framgångsrik reklamare i New York som njuter av sin egen förmåga att slänga ur sig cynismer om allt och alla. Till exempel den nödvändiga sanningen inom reklambranschen att tilltala folks misär för att få dem att konsumera. Ungefär som Michael Moore gjorde i Bowling for Columbine vad det gällde rädsla. Dock är det just rädslan i en ytterst förträngd form som genomsyrar Rogers existens.

Filmens inledning serverar filmens kärna på ett silverfat, nämligen relationen mellan män och kvinnor, eller snarast mäns relation till kvinnor - det sociala intrigerandet som till sist ska få det andra könet i säng. Roger och hans arbetskamrater, bland annat hans chef Joyce (Isabella Rosselini), sitter på en lunchrestaurang och diskuterar nyttan av sex. Från sin självförmätna tron levererar Roger filosofin att män inom tio till femton generationer kommer att vara onödiga för människans existens. Egentligen överskuggar hans belåtna sarkasm och spelade självironi att han har en affär med chefen, som han är rädd att gå miste om.

In på kontoret stiger hans 16-årige systerson Nick (Jesse Eisenberg). I stan för en collegeintervju passar han på att söka upp sin morbror som aldrig hör av sig. Ryktena från modern har varit att denne släkting är en kvinnokarl och även om hennes kommentar var negativt menad kanske en sådan person kan komma väl till pass som en rådgivare om blommor och bin. Roger, som just dumpats av sin chef, ser ett tillfälle att plocka upp sitt humör genom att föreläsa om sina breda kunskaper i raggningsområdet. Och på nolltid är Nick ute på stadens gator för lektioner i var och hur man bäst vänder blickarna. Hur snabbt man exempelvis måste hinna notera att en tjej böjer sig ner för att knyta skorna. Att trappor levererar gyllene tillfällen för att se såväl under kjolar som ner i urringningar. Det viktiga för Nick att inse är att sex är överallt och att man bara måste öppna ögonen. På ett lustigt sätt påminner scenen om när Morpheus förklarar för Neo i gatuscenen i Matrix att de svartklädda agenterna finns överallt.

När Roger slutligen smugglar in Nick på en krog för en mer praktisk lektion, är det nästan så att grabben tappar hakan. Från att trevande försökt få kontakt med sin morbror, är han nu mitt uppe i en situation där han har chans att förlora oskulden. Till bordet lyckas Roger locka Andrea (Elizabeth Berkley) och Sophie (Jennifer Beals) som till en början lovar att sitta ner för en drink. Snart attraheras de båda av den unge Nick och hans oförstörda inställning till kärlek och relationer, och kvällen har bara börjat.

Dylan Kidds debut är så formstark att man ryggar tillbaka i stolen. Till en början retar jag mig på den nu alltför slitna trenden med skakig kamera. Men när jag sedan inser att den inte bara finns till för att förmedla närvaro och ”realism”, utan även blir ett uttryck för Rogers känslotillstånd som till slut lugnar ner sig, känner jag rysningar av välbehag. Tillika är Kidds manus fantastiskt. Med viss risk att Roger skulle ha kunnat bli en ny Patrick Bateman, fast utan mordvapen, blir dynamiken inom honom betydligt mer utarbetad. Mycket cred ska såklart Campbell Scott ha. Jag har alltid tyckt att han har varit bra, men något mesig och trist. Äntligen visar han att han är George C. Scotts son, och lyser upp varenda scen.

På ett högre plan diskuterar Roger Dodger saker som objektifiering av kvinnor, att känna sig själv och ta egna beslut och att dialog kvinnor och män emellan nödvändigtvis inte behöver ha enbart sexuella anspeglingar. Det hela sker på ett högst intelligent sätt genom att Rogers och Nicks skilda synsätt dunkar mot varandra. När de sedan får kvinnligt sällskap skakas alla förutfattade meningar om ordentligt. Jag inser i min omtumlade sits att detta är filmen Woody Allen kanske hade gjort om han hade varit i 25-årsåldern idag. Och det är ur min synvinkel inte ett dåligt betyg.