Den nu förtidspensionerade och båtbyggande FBI-agenten Will Graham får en dag besök av sin gamle chef, Jack Crawford, vid beteendevetenskapliga enheten. En grym seriemördare är i farten som vanställer sina offer och placerar spegelskärvor i deras ögon. Två familjer i Birmingham och Atlanta har gått åt vid den tidpunkt då Graham ombeds ta en titt på fallet. Han skiljer sig på många sätt från andra utredare då han kan ta sig in i en mördares psyke, återskapa en mördares fantasier och leva en mördares liv. Detta är en förmåga som skrämmer honom oerhört, han har en gång nästan fått sätta livet till på grund av denna; vid gripandet av seriemördaren och kannibalen Dr. Hannibal Lecter. Det var denna händelse som tvingade Graham att lämna sitt arbete på beteendevetenskapen.

Hans fru, Molly, är mycket tveksam inför det faktum att Graham skall lämna henne och deras son för att delta i en mördarjakt. Han bedyrar dock gång på gång att han inte kommer att ha någon direkt kontakt med mördaren, att han endast skall agera som rådgivare i fallet. Crawford föreslår att Graham skall konsultera Hannibal Lecter som var en framstående rättspsykolog innan sitt gripande. Skakad och rädd gör han just detta men får sin identitet röjd för mördaren (som fått öknamnet ”Tandfen”) av såväl en påstridig skandaljournalist som just Lecter själv; plötsligt är Graham nu med i leken på blodigt allvar. Den besinningslöse mördaren kryper längre och längre in i Will Grahams huvud, vilket också för honom närmare ytterligare en försvarslös familj; nämligen Grahams egen.

Varför görs det nyinspelningar av redan lyckade filmer? Varför görs det nyinspelningar av klassiker som Psycho (1960) eller Slå Nollan Till Polisen (1954)? Den gemensamma nämnaren är med största sannolikhet denna: pengar. Själv har jag inte mycket till övers för nyinspelningar och särskilt inte för denna usla tappning av Michael Manns skarpa snutfilm Manhunter från 1986.

Röd Drake fungerar inte som en självständig film i det här fallet. Den är regisserad på ett sådant sätt att den framstår som en enkel del av en redan uttjatad serie, den kryllar av blinkningar, referenser och stilistiska härmningar från de övriga filmerna. Varför ser inte regissören Ratner att detta är någonting negativt utan spär ytterligare på det faktum att Hannibal Lecter (den en gång så originelle skräckikonen) har degraderats till 2000-talets Freddy Kreuger. Själv finner jag det tydligt att Hopkins sedan länge tröttnat på sin paradroll och mest går på rutin (Brett Ratner gör även här ett dåligt jobb i att framställa Lecter som en sofistikerad mördare, någonting som Jonathan Demme lyckades så bra med 1991). Bland de övriga skådespelarna finns dock två överraskningar, främst i Ralph Fiennes som ”Tandfen” men också i Edward Nortons Will Graham. Man kan tydligt känna dessa mäns ångest över sina handlingar; deras spel tränger ofta in under skinnet, särskilt gällande den förstnämnde även om Fiennes är långt ifrån lika övertygande som Tom Noonan i 1986 års version.

Till skillnad från Michael Manns film är Röd Drake trogen den litterära förlagan (Röda Draken av Thomas Harris), vilket jag anser tillför en väldig styrka till filmen även om den saknar den övriga kvaliteten och framförallt spänningen som den första filmen hade. I övrigt är de en annan sak som skiljer de två filmerna åt; Manhunter är en ganska renhårig polisfilm som metodiskt skildrar utredarnas arbete utan överflödiga skrämselmoment, medan Röd Drake är en mer klassisk skräckfilm i det avseende att den förlitar sig mer (för att inte säga helt) på åskådarens rädsla än någonting annat. Den nya filmen står och faller med detta. Just ”faller” är nyckelordet gällande mina åsikter kring Röd Drake.