Goldie Hawn och Susan Sarandon spelar två gamla (bägge är närmare 60 än 50 i ”verkliga livet”, vilket är speciellt svårt att förstå vad gäller åtminstone den förstnämnda…) groupies som inte setts på länge. Goldie jobbar på en rockklubb, men är lite för vild i ägarens ögon, medan Susan blivit en stadgad kvinna, en hemmafru med fint hus, fin bil, ”fin” man och bortskämda barn.

När Goldie får sparken, bestämmer hon sig för att söka upp Susan, som givetvis inte vill veta av henne. Långsamt mjuknar hon dock, framför allt när hon retar sig på att döttrarna (varav den ena spelas av Erika Christensen från Traffic) tycker att hon är så jävla tråkig, och inte kan föreställa sig att hon någonsin gått på en enda rockkonsert, ens. Föga anar de att deras mor en gång samlade på foton på rockstjärnornas intimaste delar, som andra samlar på hockeybilder ungefär.

Hennes förvandling från tant till hipp brutta är inte trovärdig, och det är inte filmen heller, men det kunde ju ha varit strunt samma om den åtminstone varit rolig, för det var väl meningen… men nej, därtill är den alltför förutsägbar, och inte ens australiern Geoffrey Rush (en gång skolkamrat med Mel Gibson) som liftare, misslyckad författare och presumtiv fadersmördare, kan rädda denna tunna soppa från lägsta betyget.

Inte heller soundtracket, med flera sköna klassiker från 60- och 70-talen, kan dra upp filmbetyget, då man haft den dåliga smaken att använda covers i stället för originallåtar. Tvi vale!

Titeln förstår jag mig inte heller på… rocksystrar? I original heter den The Banger sisters, alltså Systrarna Göka. Fast vi slapp ju den sedvanliga, svenska Goldie Hawntiteln, alltså nåt i stil med ”Tjejen som rockade fett”, eller nåt sånt...