Med sin andra film har American Beauty-regissören Sam Mendes tagit steget från falsk förortsidyll till 30-talets gangstervärld, och en annan falsk idyll. Mike Sullivans (Tom Hanks) två söner vet nämligen inte att han är den lokale gangsterbossen Mr. Rooneys hitman. Inte förrän den äldste av sönerna, tolvårige Michael, av nyfikenhet gömmer sig i faderns bil när denne ska ut på ett jobb, och då får bevittna ett kallblodigt mord. Fast det är inte fadern som är mördaren utan Mr. Rooneys opålitlige son Connor, vilken därefter för sin egen säkerhets skull beslutar sig för att döda både Michael och Mike.

Då hans kompetens inte står i proportion till hans hänsynslöshet misslyckas han med detta, men däremot dödar han Mikes fru och andre son. Vilket givetvis gör Mike fast besluten att hämnas till varje pris. Med Michael åker han till Chicago för att få bossarnas tillstånd att utkräva sin hämnd, och då han inte får det börjar han stjäla Al Capones pengar i hopp om att de ska väga tyngre än lojalitet för denne. Här finns alltså ett underförstått: Ge mig Connor och jag slutar stjäla! Samtidigt måste Mike göra sitt bästa för att hålla sig undan från kollegan Maguire som åtagit sig att avsluta det Connor påbörjade.

På en djupare nivå handlar filmen om fäder och söner. Om Mikes önskan att Michael ska växa upp till en helt annan person än den han själv är, och om gamle Mr. Rooneys smärtsamma lojalitet gentemot en son som både bedragit honom och sårat honom genom sin hänsynslöshet. Med detta lyckas Mendes dock bara lite sisådär. Familjerelationerna i Gudfadern-filmerna, varifrån problematiken delvis känns igen, är betydligt mer engagerande.

Jag tror att Road to Perdition överhuvudtaget vunnit på att vara mer av renodlat gangsterdrama och mindre av relationsdrama. Nu känns det som om den gapar efter lite för mycket utan att för den skull lyckas tillföra en redan omfångsrik genre någonting nytt. Personligen tycker jag därtill att 30-talsmiljöer är tråkiga och att barn på film är en styggelse, även i de undantagsfall som detta där barnskådespelarna är riktigt begåvade. Filmen faller mig alltså inte alls i smaken. Det mest positiva jag kan säga om den är att skådespelarna genomgående är duktiga, vilket inte minst gäller Paul Newman i rollen som Mr. Rooney. En roll han blivit Oscar-nominerad för. Tom Hanks är förstås också mycket duktig, men för den sakens skull inte helt rätt i rollen som Mike.