Måste säga att jag darrar av behag bara jag hör en ny Tom Ripley-filmatisering vara på väg. Patricia Highsmiths antihjälte har en förmåga att förkroppsliga obehagets natur. Han är på samma gång en högst intelligent och handlingskraftig person, å andra sidan en närmast fullkomlig sociopat med starkt infantila drag. Jag måste reservera mig för det faktum att jag inte har läst någon av Highsmiths böcker, utan enbart sett två tidigare filmatiseringar – Wim Wenders Den amerikanske vännen (även den byggd på En man med onda avsikter) och Anthony Minghellas The talented mr. Ripley – som båda håller mycket hög klass. Till detta anser jag även Hitchcocks Främlingar på tåg kan räknas. Den psykopatiske Bruno i den filmen har flera gemensamma drag med Tom Ripley.

Att det är John Malkovich i titelrollen låter som en god idé, tänker jag mig när jag går in i salongen. Och det visar sig vara sant. Att han är äldre än sina agerande föregångare hjälper till att skänka en viss välplacerad karisma och dignitet till denna konsthandlare med ett slott i norra Italien. De aristokratiska och överintelligenta dimensionerna passar honom som hand i handsken och vissa repliker blir närmast magiska i hans förvaltning. En av de tyngre är den som i sig är högst avslöjande och beskrivande av Ripleys gestalt; ”I waited for hours for my parents out on a boat ride. They drowned. I can wait forever".

Så vad sker. Tom Ripley kommer hem till rammakaren Jonathan Trevanny (Dougray Scott) på ett födelsedagskalas. Berusad börjar Jonathan utan vetskapen om att den rike gästen har dykt upp, säga att Tom Ripley är en sådan där person som har mycket pengar men ingen smak. Ripley som inte är helt okänslig inför folks uppfattningar om honom, snarare tvärtom, tar illa vid och bestämmer sig för att hämnas. När han kontaktas av sin gamle gangstervän Reeves (Ray Winstone) för att finna någon som kan begå ett mord, utser han direkt den mest lämplige kandidaten. Jonathan som är döende i leukemi erbjuds av Reeves en ansenlig summa pengar för kontraktet, pengar som skulle kunna stå resten av familjen bi efter hans död. Utan att känna till Ripleys del i det hela, antar Jonathan till slut anbudet och beger sig till Berlin för att begå mordet på Reeves rival. Det hela går lyckat, men självklart är det inte över än. Det visar sig finnas flera gangsters som behöver gå hädan.

Liliana Cavani, snart fyrtio år gammal i branschen och mest känd för Nattportiern från 1974, är bra på att bygga spänning utifrån karaktärsdrag snarare än mastig action. Precis som i Wenders filmatisering finns även stark symbolik i skildringen av konstens och ekonomins relation till varann. Ripley blir fascinerad av Jonathans kunskaper som rammakare och är samtidigt gift med Luisa som är en skicklig pianist. Att han tjänar stora pengar är inte hans främsta samband med det konsten, utan snarare hans behov av att känna sig i samhörighet med den.

Om det dessutom fanns en specifik nationsbunden symbolik mellan USA och Tyskland i Wenders film, kan man här säga att förhållandet mellan ett kulturstämplat Europa och det EU-klimat som präglar allas vardag skapar kontraster. Det enda som verkar fungera på det internationella planet är brottsligheten och konstmarknaden. Spelplaner som i Cavanis film förbinds till varann.

Utöver Malkovichs egenartade Ripley-tolkning är kanske det främsta ljusskenet Ray Winstone (tidigare känd från mörk brittisk diskbänksrealism såsom Ladybird, ladybird, Nil by Mouth och War Zone). Vedervärdigt bufflig och helt fantastisk. Dessutom har ju Ennio Morricone gjort musiken, vilket inte märks så tydligt förutom de scener där Tom och Luisa spelar piano. Nöjd med ännu en Ripley-film får jag nu vänta i något år till innan Ripley Under Ground kommer på biograferna.