IMPORTFILM

Medan Hideo Nakata 1998 filmatiserade Hiroshi Takahashis manus efter författaren Kôji Suzukis skräckroman Ringu/Ring, gjorde hans japanske kollega, Jôji Iida, som tidigare enbart gjort nån TV-film, en filmversion av samme författares uppföljare, Rasen/Ring 2: Spiral, dock på eget manus. Böckerna hade blivit stora succéer hemma i Japan några år tidigare, och nu slog man till och gjorde film av del ett och två samtidigt i denna skräcksaga.

Ettan hade ju filmatiserats för japansk TV redan 1995, men Suzuki var inte nöjd, så nu gick uppdraget till Nakata och Iida att göra var sin film av de bägge första böckerna. Filmerna hade bägge premiär den 31 januari 1998, men medan Ring blev en succé, floppade uppföljaren. Därför var det självklart (?) att Nakata skulle göra om tvåan i en egen version som fortsätter där den första slutade, och inte har så mycket med den ursprungliga tvåan att göra. Dock medverkar både popsångerskan Miki Nakatani och Hiroyuki Sanada i båda versionerna.

Sanada spelade ju exmaken (Ryuji) till den undersökande TV-reportern Reiko i Nakatas första film, en roll han upprepar här. Nakatani hade en mindre roll i den filmen som Ryujis nya flickvän Mai, och här har hon övertagit huvudrollen som den som nu är på jakt efter det mystiska videobandet som dödar dig inom en vecka, såvida du inte skickar vidare en kopia till nån stackare. I första hand söker hon reda på sin döde pojkväns son Yoichi, vilken hon så småningom finner. Polisen är också intresserade av att komma i kontakt med Yoichi, liksom ännu  en nyfiken journalist.

Folk börjar åter dö, och nu är det Mai och Yoichi som tar sig ut till den ö, Oshima, där Reiko och Ryuji försökte lösa gåtan med den onda häxan Sada(ko). Tydligen föddes Sada i en grotta nära havet, dit kvinnor brukade gå då de skulle föda oplanerade eller oönskade barn. Vågorna spolade snabbt ut dem i havet. Varför Sadas ilska och hämndlystnad nu övergått i lille Yoichi framgår inte riktigt, och det hela blir lite väl konstlat och konstigt när man bygger upp nån sorts parapsykologiskt laboratorium (!) vid en bassäng, där man hoppas att man kan driva ut Sadas ondska.

Filmen har sina ljusa stunder, och försöker inte enbart följa ett givet framgångsrecept genom att planka originalfilmen rakt av. Det har tillkommit en del nya idéer, men de räcker tyvärr inte riktigt för att lyfta filmen. Skådespelarna är sämre, storyn likaså, och det är egentligen bara Nakatas rytmiskt säkra och lugna regi och den matchande musiken av Kenji Kawai som håller måttet. Den krypande spänningen finns där ibland, liksom en och annan lite svettigare scen, men det saknas ändå något i slutändan. Något misslyckande kan man dock inte tala om - man får ungefär vad man kunde förvänta sig: en spökfilm som tar genren och publiken på allvar och inte försöker tramsa till det med ironisk humor.