För alla er som sett (och älskat) Lock, stock and two smoking barrels och Snatch borde en ny film från Guy Ritchie kännas som rena rama julafton. Har man dock även haft den stora oturen att se samme mans Swept away uteblir själva högtidskänslan och ersätts med en viss oro. För att fortsätta med julaftonsmetaforen har Ritchie helt enkelt blivit ungefär som den där morbrodern som kanske ger dig ett nytt Playstation, men lika gärna kan dricka upp all din konjak och spy mitt under Kalle anka. För att lugna era nerver en smula kan jag berätta att Ritchie den här gången tagit avstånd från semi-erotiska rollspel med frugan Madonna i huvudrollen och istället återvänt till sin älskade gangster-genre.

I Revolver befinner vi oss återigen i Londons undre värld, fokus är dock flyttat från de småfifflande, snabbkäftade och charmigt misslyckade lågklass-skurkarna från Lock, stock och Snatch. Istället rör sig Revolver i någon slags Layer Cake-miljöer med fina villor, rostfritt stål och nyvaxade BMW's.  Jason Statham (Snatch, Transporter & Transporter 2) är trots allt fortfarande med och den här gången spelar han gangstern Jake, som efter ett karriärmässigt felsteg får tillbringa sju år i en isoleringscell. Under dessa år lyckas han kommunicera med de två mystiska fångarna i cellerna bredvid, och eftersom de råkar vara kriminella genier lär de honom allt de kan.

Dessvärre avslöjar Jake alla sina hemligheter (inklusive var alla hans ihopsparade pengar är gömda) för sina nyvunna vänner, och när han slutligen blir försatt på fri fot märker han till sin stora fasa att han blivit rånad på varenda slant. Med sina nya färdigheter i kriminell teori lyckas han dock snabbt arbeta ihop en smärre förmögenhet, vilket leder till att han trampar en och annan gangsterboss på tårna. Snart träder även två mystiska lånehajar in i bilden och driver en relativt oförståelig utpressningskampanj mot Jake.

Så här långt verkar det kanske inte så avancerat, men redan efter en halvtimme av filmens speltid börjar man ana att det här kan bli en mycket förvirrad åktur. Själva slut-twisten är visserligen plågsamt uppenbar, men resan fram till ”upplösningen” (om man nu ens kan kalla det så) får vilken David-lynch film som helst att framstå som en studie i pedagogik. Detta hade ju faktiskt kunna vara något positivt, men Ritchies försök att göra något i stil med Fight club, Memento eller De misstänkta är så schizofrena att hänförelsen byts ut mot irritation. Jag har för all del inget emot filmer som utmanar åskådaren intellekt, men det känns ju tråkigt om det skall krävas en booklet på 30 sidor för att förklara regissörens ambition.

Tyvärr är den totalt obegripliga berättelsen inte Revolvers enda problem. Humorn från Ritchies tidigare verk är som bortblåst, och förutom Ray Liottas småroliga besatthet av att sola solarium drar man inte på smilbanden en enda gång. Istället blir man faktiskt lite ledsen. Det är ganska tråkigt att se hur Ritchie, som en gång låg i bräschen för nyskapande filmberättande nuförtiden inte har något som helst nytt att tillföra. Istället apar han efter andra regissörer som Quentin Tarantino, David Fincher och (bevaremigväl) Tony Scott. Jag är ledsen Guy, men uppbruten kronologi, tillbakaspolning av tiden, animerade inslag, vansinnigt klipptempo och användande av bildtexter lär inte imponera på särskilt många år 2006. Brassar du dessutom på med en otroligt påfrestande berättarröst och ett ljudspår som påminner om någon slags budgetvariant av Ocean's eleven- soundtracket mixat med kyrkomusik är katastrofen ett faktum. Revolver är en förolämpning mot din tankeverksamhet, din syn OCH din hörsel. Om någon i framtiden får för sig att uppfinna lukt-tv varnar jag dig för att sätta igång Revolver med den funktionen påslagen. Jag kan nämligen garantera att det kommer lukta bajs i hela rummet.