Vad är egentligen Connecticut? En schablon när den amerikanska drömmen ska nagelfaras? Platsen blir lätt identitetslös på film. Det är en av Amerikas femtio delstater, men framställs i Revolutionary road som en själlös villaförort till New York. Filmen utspelar sig på 50-talet och tar oss med till ett av Connecticuts framväxande villaområden, en idyll där ångesten sliter sönder människorna bakom den vackra fasaden. Här mår man dåligt och grälen växer till sig snabbare än de prunkande trädgårdarna. Titeln kommer av namnet på gatan som paret Frank och April Wheeler flyttar till. Nygifta har de lämnat Manhattan för ett drömhus ute i förorten. De får två ungar, men livet på Revolutionary road blir inte alls som de tänkt sig och tristessen vilar tungt över dem. Frank axlar det traditionella ansvaret som familjeförsörjare och fastnar i rollen som pendlande uttråkad kontorsråtta, medan April vantrivs som hemmafru. Det är när hon en dag bär ut soporna och ser grannarnas perfekt uppradade soptunnor som hennes medvetande vaknar till liv. För att återfå livsgnistan föreslår hon att familjen flyttar till Paris. Där hon kan få arbete som sekreterare samtidigt som Frank kan komma underfund med vad han vill med sitt liv. Frank, som alltid har talat sig varm om Paris, samtycker, men att kliva av det inrutade livet visar sig svårt.

Det är Leonardo DiCaprio och Kate Winslet som spelar Frank och April Wheeler. Elva år efter kassasuccén Titanic förenas de alltså åter, men alla som hoppas på något i stil med förra mötet lär bli rejält besvikna: romantiken följde med lyxkryssaren i djupet. Annars skulle Revolutionary road bara må bra av en gnutta romantik. Filmen som vill dissekera den amerikanska medelklassdrömmen hamnar tyvärr snabbt vid sidan om målet och mynnar i stället ut i ändlösa gräl. Det blir alltför monotont och märkligt nog sjabblar filmen bort barnens roll i familjedramat. De förblir andraplansfigurer filmen igenom och får bara komma fram när det vankas födelsedagstårta. Enligt April var första barnet ett misstag och för att dölja det skaffar man sig ett andra. Frågan man osökt ställer sig är varför paret Wheeler överhuvudtaget lämnar storstaden? Dessvärre finns inga ledtrådar i den här livlösa filmen som aldrig hittar balansen mellan bild och innehåll. Varför alla inklusive de själva pratar om det annorlunda paret Wheeler förblir en gåta. Förgäves letar jag efter den svarta humorn, satiren i de tomma vackra bilderna av människor och miljö, men det är inte regissören Sam Mendes intresserad av. I hans händer blir det här en tragisk historia om människors oförmåga att ta tag i sina liv och ge det mening. 

Berättelsen har en joker i form av sanningssägaren John Givings (Michael Shannon), som har suttit på dårhus en stor del av sitt liv och aldrig lärt sig några konventioner. Det är Kathy Bates skvallerkärring som släpar med sig sonen till familjen Wheelers hem för att han ska få umgås med normala människor. En person som säger rätt saker vid fel tidpunkt kan var rätt uppfriskande i en sådan här berättelse. För att poängen ska komma fram bör det komma oväntat, men John Givings hinner knappt över tröskeln förrän han börjar babbla. I stället för att lägga fram minnesvärda sanningar predikar han. Det är varken roligt eller intressant och blir snabbt tröttsamt. Trots det har Michael Shannon belönats med en Oscarsnominering för sin kantiga rolltolkning av John Givings. Det är lite lustigt med tanke på att Revolutionary road i övrigt blev utan tunga nomineringar och att man något överraskande hellre nominerade Kate Winslet för huvudrollen i The Reader. Liksom Sam Mendes tidigare filmer är Revolutionary road en välspelad, snyggt förpackad historia som aldrig griper tag. Det finns något alltför självmedvetet i iscensättningen med supersnygga kläder och välartikulerad dialog. Trots det har filmen paradoxalt nog gjort mig nyfiken på Richard Yates roman från 1961. Där hittar jag förhoppningsvis humorn och stinget som filmen saknar.