Detta är egentligen ingen spelfilm i vanlig bemärkelse, utan en upptagning från gruppen Spinal Taps 25-årsjubileumskonsert på Royal Albert Hall i London 1992, med intervjuer och reportage insprängda mellan konsertinslagen. Nu vet alla som sett Rob Reiners underbara parodi på ett avslaget, uträknat gammalt engelskt hårdrockband, Spinal Tap (1984), att Spinal Tap aldrig existerat annat än i just den filmen, men 1992 gjordes alltså denna ganska meningslösa uppföljare, där urtråkig musik som bara på ytan liknar engelsk hårdrock spelas live inför en måttligt upphetsad publik.

Det spexas lite på scenen, och emellanåt får vi se intervjuer med folk som var med vid deras sista, så katastrofala,  turné, så som den skildrades i den första filmen. Det har tydligen inte gått så bra för regissören Marty DiBergi (Reiner), som inte ens har ett eget kontor, utan sitter i en korridor mellan en mynttelefon och herrtoaletten. Han berättar att bandet inte riktigt gillade den scen i förra filmen där de inte hittade ut till stadionscenen inför en konsert, nånting som faktiskt hände Kiss en gång.

Vi får höra en seg powerballad där de sjunger i duett med Cher, med vajande cigarettändare och allt, och under låten Stonehenge håller råddarna fortfarande på att försöka få in rekvisita till konserten, men deras frigolit-Stonehenge - eller vad det nu är - går inte in genom dörren. Under tiden dansar två dvärgar på scenen. Under Nigels gitarrsolo går Derek på restaurang, medan David får både ansiktsmassage och pedikyr.

Men hur kul är det att höra halvannan timmes konsertupptagning av ett band som var menat som en parodi?