Darren Aronofsky har hållit sig lugn i flera år. Nu är regissören till undergroundklassikerna Pi och Requiem for a dream med sin nya The Fountain på tapeten igen. Filmen hade nyligen premiär på Stockholm filmfestival. I USA har filmen fått det kanske mest blandade mottagandet i filmhistorien. Vissa kritiker tycker den är den är en överprettorulle som utan en blinkning kan jämföras med klassiska kalkonfilmer rom Battle field earth eller Gigli. Andra menar på filmen är ett nära ett mästerverk, att Aronofsky återigen visar prov sin sällsynt estetiska förmåga att leka med bilder, metaforer och budskap. Ryktet säger att The Fountain inte är någon lätt film att ta till sig, jag har rätt höga förväntningar och önskar nästan att jag förstår så lite som möjligt. Som anknytning till det hela och hyllning till den ytterst intressanta regissören följer en recension på hans senaste film Requiem for a dream.

Folk brukar envisas med att kalla denna film för en skildring av drogernas påverkan och om förfallet som kommer därtill. Jag kan inte förneka att filmen är en skildring av just detta, men den är så mycket mer. Att förklara Requiem for a dream på detta sätt är att förringa dess underton. Det finns så mycket mer än bara det på ytan tydliga drogbudskapet, i alla fall för mig. Enligt mig handlar filmen om människans ständiga behov av beroende. Hur vi ständigt i alla lägen är beroende av något och ersätter ett beroende med ett annat. Oavsett om det som i filmen är droger, mat, kärlek eller solande för den delen. Filmen ger en känsla av att alla inblandade ständigt ivrar sig omkring med ett eget beroende som stegras under filmens gång. Aronofsky försöker lära oss att bryta mönster, att beroende leder till ensamhet och depression, att vi måste se saker från nya vinklar. Du är värdefull som du är utan flykten från vardagen och bekräftelsen du får genom beroendet, målet är att helt enkelt leva ”drog”fritt, hur du nu vill tolka det.

Requiem for a dream kretsar kring fyra människors väg mot drogmissbruk. Gamla ensamma destruktiva änkan Sara hamnar på en ödesdiger pillerdiet efter att lovad plats i TV. Hennes son Harry, hans flickvän Marion och polaren Tyrone börjar så smått sälja droger för att tjäna pengar men deras egna missbruk sätter käpp i hjulet för deras drömmar.

Titeln säger egentligen allt, drömmen är en mardröm. Vad är det egentligen vi strävar mot? Drogbudskapet är på många sätt ett klassiskt sådant men förs här fram på ett synnerligt fantasieggande och sinnesberikande sätt. Estetiken, musiken och de stundtals egenformiga klippen ger en påtryckande känsla som aldrig riktigt låter dig andas ut. Precis när man tycker att det blir lite för mycket av det goda så gör filmen en liten men enkel vändning och sista halvtimmen är en ren rännstensskildring utan återvändo. För att återgå till de berömda drog-klippen. Jag är ytterst fascinerad hur Aronofsky skildrar drogintaget för huvudkaraktärerna. Han visar inte i bild när de tar droger utan klipper istället ihop snabba drog-montage och visar därefter effekten på människan. Med ett undantag. I filmen finns en scen när Harry (Jared Leto) sitter i en bil och trycker in en nål i sin såriga arm när han är på väg mot avgrunden. Med filmens innan totala avstånd från liknande bilder får just den scenen en enorm effekt och det gör verkligen ont i kroppen. Skickligt är väl bara förnamnet. Filmen arbetar också utan riktiga etableringsbilder. Detta gör filmen till totalt sluten. Det centrala är vad som egentligen händer i karaktärernas huvuden, inte var de är någonstans vilket berikar dess existentiella klang.

I filmen skildras TV-tittandet lika dystopiskt som det i Robocop, fast med mindre humor. Christopher McDonald spelar Tappy Tibbons, en man som håller i sin egen talk-show vilken Sara är fanatiskt förälskad i. Programmet får stå som förklaring till de mediala påverkningarna i förfallets spiral med Tappy i spetsen som hetsande provokatör. Ellen Burstyn gör filmens mest minnesvärda porträtt av den tragiska men ytterst sympatiska Sara. Såhär i efterhand kan jag tycka det var orättvist att inte Ellen vann en Oscar istället för Julia Roberts som det året vann för sin rollprestation i Erin Brockovich. Roberts är inte på något sätt dålig, men Ellen är smått makalös och hennes utveckling i Requiem for a dream är minutiöst utstuderad och fingertoppkänslig. Vad som gör att jag inte sträcker mig ända till en femma i betyg är mittenpartiet där vissa partier saknar motivation då bilderna blir för många, klippen för snabba och mycket blir upprepning från inledningen. Men när vändningen kommer så glömmer man som sagt det… totalt.