Kanske var jag för ung när jag såg Roman Polanskis Repulsion första gången. För oerfaren när det gäller världsliga ting, för ointresserad i filmiska skildringar av sexualitet och kanske mest av allt oförmögen att identifiera könsrollerna som grund för den klaustrofobi denna mästerliga rysare förmedlar. Repulsion är inom thrillergenren nämligen inget annat än ett genuint mästerverk. Vid min andra titt – säkert ett decennium efter första gången - däckar den mig totalt. Berättarstrukturen, det detaljrika fotot, Deneuves lågmälda skådespel, Chico Hamiltons frenetiska trumkomp i de mer traumatiska sekvenserna och framför allt Polanskis känsla för att skildra det isolerade rummet är guldskimrande rakt igenom.

Catherine Deneuve spelar belgiska Carole som bor hos sin syster Hélène (Yvonne Furneaux) och hennes man Michael (Ian Hendry) i en mysig lägenhet centralt i London. Hon arbetar som manikyrist i en skönhetssalong och är alltså dagligen involverad i att uppfylla kvinnors önskningar om skönhet. Själv är hon modell-vacker utan att märkbart begrunda det, även om hon ständigt möts av trånande mansblickar på gatan. Men någon närmare kontakt uppstår inte. Att ständigt befinna sig i blickfånget gör att Carole blir alltmer inåtvänd och fientlig mot männen omkring henne. Hon plågas av ljudet av systerns älskog med sin man, undviker den uppvaktande Colin (John Fraser) så gott det bara går och när Hélène och Michael till slut reser till Italien stänger hon in sig själv i lägenheten. Det är då väggarna börjar spricka och hotet utifrån tränga sig allt närmre.

Filmens första ruta fångar Deneuves vidöppna ögon. Långt innan det blev kutym att på så sätt misstänkliggöra huvudpersonens perceptionsförmåga, så är denna scen befogad utifrån flera perspektiv. Dels kommer Caroles uppfattning av sin omvärld att bli alltmer hallucinatorisk. Men Polanski lägger även till en annan vinkling som berör hur människor generellt bemöter varandras utseenden, och framför allt hur vi bemöter våra egna självbilder. Under första halvan av filmen duggar det nämligen tätt av scener där Deneuve antingen ser sin spegelbild (i förvridet tillstånd), eller där hon iakttas av främmande människor. När filmens strukturella vändpunkt sedan dyker upp – Carole lämnas ensam – har man då införlivats i både hennes antydan till psykopati, men också vad som ligger till grund – nämligen en fullkomligt raserad självbild utifrån det ständiga iakttagandet av hennes uppenbara skönhet.

Om första halvan av filmen är en triumf i karaktärspresentation, så är andra halvan en orgie i surrealistiskt bildspråk och mästerligt rysarberättande. Repulsion är inte de höga skrikens eller de blodiga chockarnas film. Den är helt simpelt Catherine Deneuve sittande i sin säng med täcket uppdraget och ögonen spända mot ljuset under dörren, där någon som inte borde vara där rör sig. Och när det väl blir laddat, så låter Polanski hellre det stilla tickandet från en klocka utgöra soundtrack, snarare än att skruva upp musiken. Men man är inte säker, för plötsligt rasslar trummorna till och Deneuves blick blir vass som en knivegg. Adjektivet ”hitchcocksk” används ofta av filmkritiker som inte kommer på något bättre att säga om en välkomponerad thriller. Om man syftar på de filmer där Alfred Hitchcock skildrade människans sexuella neuroser – Studie i brott, Fåglarna och framför allt Marnie – så borde det kanske bytas ut mot ”repulsionskt”. Polanskis film tar nämligen alla sexuella motiv i dessa filmer och komprimerar det till något betydligt mer vågat och stötande – en hallucinatorisk obduktion av en förruttnande och stigmatiserad sexualitet. Håll ögonen på kaninen!