IMPORTFILM

Denna film kallades ursprungligen Tell your children, vilket råkar vara namnet på ett 80 år gammalt drama om sex före äktenskapet (och där en viss Alfred Hitchcock hade ett av sina första filmjobb). Reefer madness är en ungdomsfilm, som mest påminner om de 60-talsfilmer som handlade om alla de faror som hotar ”dagens ungdom”. Det gjordes förstås massor i USA, men även en del i Sverige (av Arne Ragneborn, inte minst, vars filmer av Statens Biografbyrås dåvarande chef, Harry Schein, beskrevs som ”farliga”, och följaktligen förbjöd en av dem, Det händer i natt, 1957). De flesta var ju inte alls ute för att varna föräldrarna, utan tvärtom för att exploatera ungdomskriminalitet, droger och – just det, sex!

Reefer madness var inget undantag, även om den ofta framställts som en töntig upplysningsfilm om vådan av att röka brass, och som återupptäcktes i början av 70-talet, och därmed blev en kultfilm bland alla balla hippies och på universitetens filmklubbar. Det speciella med Reefer madness är att den var 25 år före sin tid, och att den visade ovanligt mycket kött (i en scen drar en tjej av sig blusen och blottar en rejäl BH…!).

Bill är en astrist, tedrickande, läxläsande, snubblande high school-fjant som spelar tennis med Mary. Mary i sin tur har en bror, Jimmy Laine (som gav namn till regissören Abel Ferraras ”bättre jag” som skådis i några filmer) som tar dem bägge till en fest hos Jack, som är langare visar det sig snart. Festen är redan i full gång, mitt på ljusan dag, och en man som liknar Chico Marx tar sig en banan inne på muggen, och spelar därefter piano som vore han nämnde Chico, och skrattar helt hysteriskt. Andra släpper loss i galen jazzdans.

På vägen till festen kör en påtänd Jimmy över en fotgängare i en korsning, och blåser vidare som om inget hänt. Polisen kommer så hem till Mary och frågar henne om hon vet nåt, varpå hon undrar om mannen i gatan dog. ”Ja tyvärr, men det är ändå ingen orsak till att smita från olyckan.”, svarar ena polisen myndigt. Jimmy själv har nu anlänt till festen, och övertar raskt pianospelet. En av tjejerna dansar som en galning, medan Ralph bara sitter och gapflabbar. Mary anländer och frågar efter sin ohängde bror, och blir bjuden på en joint av Ralph.

Nu händer allt i raskt takt. Ralph, helt klart galen av drogerna, kastar sig över Mary. I samma ögonblick råkar Marys pojkvän Bill komma ut ur ett sovrum (vad han nu gjorde där…), och han blir helt galen av vad han ser, och kastar sig över Ralph och försöker strypa honom. Jack kommer till undsättning, ett skott går av - och Mary dör. Bill har kollapsat, och när han vaknar tror han att det är han som dödat Mary. Polisen tar in honom och han åtalas för mord.

Så följer ett olidligt spännande rättegångsdrama, där Bills gamla professor i engelska dyker upp som karaktärsvittne. Han tar all heder och ära av stackars Bill, när han intygar att han börjat missa tennisbollarna med säkert tio cm den sista tiden, och att han en gång bröt ut i okontrollerat skratt mitt under en lektion i engelsk litteraturhistoria. Bill döms till döden. Jack uppsöker Ralph, den verkliga mördaren, och blir ihjälslagen av densamme i ren rädsla. En av de dansanta tjejerna från festen faller till föga och avslöjar allt i förhör, varpå hela cannabisligan tillfångatas, och tjejen får sån ågren att hon hoppar ut genom fönstret från femte våningen där hon befinner sig. Ralph, som helt klart rökt för mycket jazztobak, hamnar på dårhuset.

En film Ed D. Wood, Jr. hade varit stolt över.


Fotnot: en "reefer" = en "joint", för den som inte visste.