Efter en rad "sammanträffanden" på flygplatsen i Atlanta, där den vackra men flygrädda hotellreceptionisten Lisa Reisert (Rachel McAdams) och den charmerande Jackson Rippner (Cillian Murphy) stöter på varandra än här, än där, hamnar de slutligen också på sätena bredvid varandra inne på turistavdelningen i flygplanet när det rejält försenade planet, med destination Miami, äntligen så kommer iväg. "Jack the Rippner" fortsätter med det inledande fjäsket, men bara för en kort stund. Snart har han förklarat sina avsikter för en allt mer konfunderad - och strax skräckslagen - Lisa, som får veta att han är är medlem i en grupp terrorister/politiska aktivister (whatever...) som planerar ett attentat mot en minister, och att han behöver hennes hjälp i konspirationen med en påtvingad ombokning av ministerns och dennes familjs hotellrum, nånting den betrodde Lisa inte har några problem med då hon ringer sin kollega vid receptionsdisken. Möjligen underlättas hennes motivation av det faktum att en av Jacksons medbrottslingar bevakar hennes pappas hus i just Miami, och hör inte Jackson av sig i enlighet med en i förväg fastställd tidsplan är ordern solklar: omedelbar likvidation.

De recensioner jag läst hyllar den spännande ("klaustrofobiska", skrev någon) första halvan av filmen då dramat mestadels utspelar sig inne i kabinen, medan samma skribenter fnyst åt den föga trovärdiga, avslutande halvan där en skadad Jackson är inbegripen i en furiös jakt på den flyende Lisa, samt finalen i hennes fars hus. Lustigt nog anser jag tvärtemot att underhållningsvärdet i denna annars högst mediokra thriller ligger i just denna den avslutande delen av filmen, som otroligt nog bara varar i 76 korta minuter när för-, men speciellt de extremt långa eftertexterna räknats bort. Partiet som utspelar sig i kabinen är så fyllt av klichéer av den typ man ser komma veckor i förväg att man bara sitter och baxnar över hur dåligt skrivet och utfört detta är. För visst vet vi med en gång att Lisa kommer att försöka påkalla nån intet ont anande medpassagerares uppmärksamhet - exempelvis via ett snabbmeddelande i en bok eller tidning hon återlämnar, eller på - jodå, jag lovar! - en toalettspegel medelst läppstift eller nåt annat kläggigt. Så billigt, så TV-filmsaktigt, så...dåligt! Förvisso fortsätter dessa pinsamheter när Lisa i slutet jagas av en snarstucken (ho-hum...) Jackson, som när hon smyger med en stor kniv inne i farsgubbens (en oigenkännbar, skäggig Brian Cox) badrum och försiktigt närmar sig duschdraperiet, innan hon med ett ryck, och ackompanjerad av höga ljudeffekter, slänger det åt sidan och för oss avslöjar att a) det inte var nån där, eller b) Jackson gömde sig där. Åh, vad spännande...inte! Eller när hon i ett trängt läge med darrande hand sträcker sig efter telefonen, och just som hon ska greppa den a) hugger Jackson henne i armen, eller b) ringer telefonen. Detta är om möjligt nästan lika billigt som när nån karaktär i nästan vilken TV-serie i världen som helst faktiskt vänder sig om och tittar på telefonen när den ringer...! Gör du det? Men om man bortser från (eller inte ens noterar) dessa så typiska yrkesskador kan man här i stället avnjuta svettig och thrillerbetonad action, där den tunga men sparsmakade musiken nu verkligen kommer till sin rätt. Fyra olika kompositörer anges, och min enkla gissning är att den duktige italienaren Marco Beltrami är mannen bakom just denna sekvens, ganska påminnande om det återkommande temat i Terminator 2: Domedagen (och själv gjorde han förresten musiken till Terminator 3: Rise of the machines).

Helhetsbetyget blir alltså knappt godkänt, mest då mest tack vare de två duktiga huvudrollsinnehavarna som får ut långt mer än nån har rätt att avkräva dem, samt att Wes Craven trots allt försökte skapa lite genuin spänning i slutet (ja, skit vore det väl annars...) av vad som annars måste betecknas som ett hafsverk och en typisk lågbudgetfilm (den korta speltiden och de långa eftertexterna är ju typiska kännetecken för B-filmer, liksom att historien brister i originalitet och logik, och att den utspelar sig på få, kanske tre, fyra, platser, alltså det som kallas sets). Manusförfattaren Carl Ellsworth hade över huvud taget inte gjort ett skvatt inom filmbranschen på hela fem år innan han skrev Red eye, efter att tidigare under fem år ha författat knappt en handfull avsnitt till några TV-serier, bland annat då ett avsnitt till Xena och ett till Buffy - inte mycket till CV, och han har själv erkänt att han blev minst lika förvånad som alla andra att han som debutant helt ensam fick bära ansvaret att skriva filmens manus, utan att vare sig bytas ut eller ens få hjälp med doctoring av manuset, alltså en inhyrd expert som rycker in enkom för att rädda filmen undan totalhaveri. Denna imponerande självinsikt ska självklart fogas till denne Ellsworths pluskonto, och att han hade låg tilltro till sitt eget författarskap tyder ju trots allt på att han besitter en viss sjukdomsinsikt, samtidigt som det är en känga till fuskande Wes Craven, som ju är både filmens regissör och dess producent - det senare tillsammans med Marianne Maddalena, som Craven jobbat ihop med ända sen Deadly friend (1986), och som han sedan 1997 har produktionsbolaget Craven-Maddalena Films tillsammans med. Detta är bolagets sjätte film totalt, och de har två nya på gång, varav remaken The hills have eyes (i regi av Alexandre Aja som gjorde Switchblade romance) spelades in i Marocko i juli i år, och beräknas få USA-premiär i mars 2006.

För kalenderbitarna (som väl är de enda som orkat läsa ända hit...) konstaterar vi att en av filmens klippare var gamle bekantingen Patrick Lussier, som jobbat regelbundet med Craven sen dennes New nightmare 1994, men som även regiserat fyra egna skräckisar, nämligen Prophecy 3 och en trio Dracula-filmer (av vilka jag enbart sett den första, Dracula 2001, som hette Dracula 2000 i original...). Hans son Devin som är fotograf har förresten också varit med i produktionen av Red eye (han hade för övrigt även en liten roll i Dracula 2001).