Inför årets Oscarsgala hotade Chris Rock stjäla Oscarstatyetten från vem som än vann om det inte blev Jamie Foxx för Ray, och med den truten vågade ingen annat än lyda. Men allvarligt skämtat så är Jamie Foxx (eg. Eric Morlon Bishop) fullständigt lysande i sin tolkning av den legendariske soulartisten Ray Charles Robinson, mer känd som Ray Charles.

Född i Georgia 1930 under mycket spartanska förhållanden drabbades Ray tidigt av två stora tragedier inom loppet av ett år. Först blir han åskåda vittne till sin lillebror Georges död i en drunkningsolycka, och nio månader senare börjar hans syn förtvina i glaukom ("grön starr"). Snart helt blind skickas han sju år gammal iväg av sin ensamstående och utfattiga, men väldigt självständiga mor till en musikskola för blinda, och nu får han lära sig klara sig själv. Föräldralös flyttar han drygt tio år senare som 17-åring till Seattle, och som blind kompenserar han genom att utveckla sin hörsel, och via perfekt gehör lär han sig snabbt kopiera vilken musikstil som helst på sitt piano. Däremot har han desto svårare att utveckla en egen stil, vilket sker först då han hamnar på Ahmet Erteguns klassiska Atlantic-etikett i slutet av 1950-talet, men när det väl sker, gör det så med dunder och brak 1959, och härifrån är det raka spåret till stjärnorna med hans högst personliga blandning av country, gospel, jazz och rhythm & blues. En ohelig (bokstavligen i hans hemtrakter) mix som resulterade i en ny musikform, soul. Man kan alltså säga att Ray Charles skapade soulmusiken, och att artister som Sam Cooke förfinade den. Med låtar som What'd I say, Georgia on my mind och I can't stop loving you, blandade Ray från sina favoritgenrer och skapade till slut nånting alldeles eget och djupt personligt.

Raka spåret till stjärnorna? Nja, Ray Charles plågas av minnena från barndomen, av förlusten av sin lillebror och förlusten av sin syn. Han har svårt att riktigt lita på någon, och sjunker allt djupare i sitt heroinmissbruk (bruket av kokain och heroin var vanligt bland svarta jazz- och bluesmusiker i USA redan på 1930-talet). Han sviker sina vänner och kollegor, bedrar sin hustru och beter sig allmänt svinaktigt. Han blåser trogna medarbetare för att kunna tjäna en slant extra, lämnar sin gravida älskarinna för en ny, och lever vid dryga 30 års ålder ett liv som definitivt inte bär till stjärnorna, utan till avgrunden. En arrestering för heroininnehav i Södern löser managern via mutor, men när han fraktar horse över gränsen till Kanada trillar han dit rejält och måste hålla sig från musiken ett helt år då han påtvingas adekvat behandling i form av avgiftning och terapi. Inkännande läkare löser knutarna från det förflutna som plågat honom i 30 år. Som hur han på kort avstånd som förstenad åsåg hur brodern George drunknade i en tvättbalja. Och hur bilden på hans för tidigt avlidna mor förföljer honom vart han än går - hennes ansikte var ju det han såg mest av de sista månaderna som seende, och med åren har hennes ansikte blivit det enda han minns från tiden innan sjukdomen slog till. Ray har även berättat att han pratade med sin död mor varje dag så länge han levde.

Filmbiografier av detta slag brukar ju skönmåla protagonisten, men så icke Ray. I Taylor Hackfords händer, och med Ray Charles goda minne men framför allt via en superb Jamie Foxx, har den opolerade sanningen berättats så som Ray själv ville att den skulle. Han hann "se" en första råkopia av filmen innan han stilla avled i fjor, 74 år gammal. Foxx följde Ray en tid för att bättre kunna lära sig hans rörelsemönster och dito stil, men hoppade snart av då han insåg att han inte hade nåt att lära av en blind herre på dryga 70, när han i praktiken skulle gestalta en man i sin egen ålder. Så han har utvecklat ett eget rörelsemönster och en egen mimik för ändamålet, och även om det är Foxx själv som spelar på alla pianon och flyglar i filmen, är det Ray Charles egen röst som ljuder. Han är för övrigt med alldeles i slutet av filmen - om än bara för ett ögonblick - när han i en känslosam scen välkomnas åter till sin hemstat Georgia efter att ha bannlysts på livstid (!) för att ha vägrat spela i en segregerad konsertlokal en gång på 60-talet.

Filmen koncentrerar sig på de kreativa åren runt 1950-65, en period som så småningom ledde till att Ray Charles på ålderns höst fyllde konsertlokaler jorden över, även om hans kvalitativa peak nåddes 10-20 år tidigare.

Ray är en av de bättre filmer om populärmusik jag sett, och skäms inte för sig i jämförelse med vare sig Hair eller The Commitments. Se den för den odödliga musikens skull, eller se den för Jamie Foxx skull, men se den för Guds skull!