"Anyone can cook!" - "Vem som helst kan laga mat!" Så lyder devisen på stjärnrestaurangen Gusteau's i centrala Paris, även efter det att stjärnkocken Gusteau själv avlidit i sviterna efter den hjärtinfarkt han erhöll då han nåddes av beskedet att matkritikern Anton Ego inte varit tillfreds vid sitt senaste besök på krogen. Dennes giftiga penna ledde till förlusten av en stjärna i Guide Michelin (får man väl anta avsågs), emedan själva frånfället av le chef ledde till ytterligare stjärnfall, totalt två. Så inleds akt ett av nya Pixarfilmen Råttatouille, den första sen Bilar för två år sen.

Den nyanställde Linguini får hjälp av råttan Rémy (vars röst lånats av populäre ståupparen, Patton Oswalt, känd som Spence i Kungen av Queens) i sina första, trevande försök att avancera från soptömmare till kock. Han är, ska det senare visa sig, Gusteaus ättelägg och rättmätige arvtagare, något enbart den nye chefskocken Skinner (Ian Holm) och hans ljusskygge affärspartner känner till. Dessa bägge konspirerar och förbereder i smyg en satsning på - hemska tanke - djupfryst snabbmat i Gusteaus namn. Skinner gör vad han kan för att sabotera för den okunnige Linguini, som i sin tur knappt kan skala lök, än mindre laga franska delikatesser. Enda kvinnan i köket, Colette (Janeane Garofalo), gör vad hon kan för att lära upp Linguini, som dock har lika svårt att hålla reda på råvaror och kryddor som sina långa ben. Vi anar här en pyrande romans som sig ju bör i familjefilmer som Råttatouille.

R8:n Rémys väg från soptunnorna hemma hos en skjutgalen tant på landet, till en av Paris bättre krogar, är inte spikrak. Tvärtom går den via Paris kloaker och hustak innan han stöter på Linguini och blir honom behjälplig i konsten att laga mat. Tillsammans utvecklar de ett system för att övertyga övrig personal att Linguini faktiskt kan laga mat, men samarbetet kärvar emellanåt när framgångarna stiger Linguini åt huvudet. För där sitter gourmanden Rémy och bokstavligen drar i spakarna - som här har formen av röda hårtestar. Men när yttre faror hotar samsas de villigt om samma kockmössa, och efter att ha eliminerat Skinner återstår så superkritikern Ego (suveränt spelad av Peter O'Toole, 75), som skriver sina dödliga recensioner i ett kistformat rum.

Råttatouille, Ratatouille på engelska, är ju namnet på nåt helt annat än en fransk delikatess, utan i stället en sorts grönsakssgryta, och som sådan en typisk representant för rustik och matig, fransk bondmat - eller husmanskost, om du så vill. Den engelska ordleken med ordet rat i namnet har resulterat i den svenska titeln Råttatouille, ett tämligen givet val. Och Råttatouille är inget annat än ännu en fullträff signerad Brad Bird, den idag 50-årige regissören som tidigare gjort fullträffarna Superhjältarna (The Incredibles) för Pixar för tre år sen, samt Järnjätten för Warners 1999, en film som totalbombade och gjorde att Warners i princip la ner sin animationsverksamhet för bio (man har bara gjort Looney Tunes: Back in action sen dess). Järnjätten marknadsfördes som en tecknad film för barn, vilket var helt tokigt. I efterhand har filmen  fått upprättelse och den har hittat sin publik via DVD och TV. Och för att återgå till Råttatouille så har Brad Bird lånat sin röst åt Ambrister Minion, Anton Egos betjänt.

Tanken att vem som helst kan laga mat - och att råttor är experter på fransk nouveau cuisine - låter som en skymf och ännu en amerikansk känga åt fransmännen efter deras vägran att ställa upp för Bush i hans oljekrig i Irak, men faktum är att Råttatouille - som tycks ha lånat sin logotyp från Santa Marias kryddburkar - gått bättre i Europa än USA i allmänhet, och i Frankrike i synnerhet, där folk gått man ur huse för att skratta åt den bästa driften med fransk kökskonst och servil serveringspersonal sen Monty Pythons Meningen med livet och Mr. Creosotes rekordspya där. Och amerikanerna driver med sig själva när de låter den onde Skinner planera införandet av djupfrysta corn dogs och snabbmat för mikron - typisk, amerikansk junk food - i Gusteaus namn. Lustigt nog talar alla engelska med grov, fransk accent - utom Rémy och Linguini, som pratar perfekt amerikansk-engelska, samt Anton Ego, som pratar the queen's English.

Råttatouille är faktiskt en film som inte gått särskilt bra i USA då den helt enkelt inte passar barn lika bra som den passar vuxna. Matlagning är helt enkelt inget som barn finner särskilt skoj, och till den amerikanska publikens försvar ska väl sägas att jag saknar lite crazy humor i filmen, några figurer som agerar comic relief, alltså står för filmens galna upptåg. Men utsikt över Eiffeltornet, det har Linguini och Rémy förstås. Det har ALLA i Paris i Hollywoodfilmer...