Ulf Malmros smått legendariska himmel- och helvetesfabel från 1994 hör till de där TV-serierna man bara måste ha sett när det var dags för rastdiskussioner i gymnasiet (åtminstone för min del). Äntligen kom en TV-serie som, åtminstone för ett svenskt perspektiv, sprängde nya gränser för både form och innehåll. Fyra delar sävlig svart humor med ett milt thrillertema som i botten diskuterar de eviga frågorna utan ett uns av pretentioner. Och när sanningen ska fram har inte Malmros serie åldrats särskilt mycket.

En del av orsakerna till detta hör till att Rapport till himlen inmutade en helt egen genre inom svensk TV- och filmproduktion. Inget märkvärdigt nytt om man blickar utomlands, men fantasy var inte hårdvaluta i Sverige i 90-talets inledning. Man kunde ju tro att dylika verklighetsflykter borde ha blossat upp i multum när det svenska samhället låg i ekonomisk kris. Men så var inte fallet. Det faktum att Ulf Malmros dessutom inte gav sig i färd med alltför spektakulära effekt-excesser, utan lät det tragikomiska spela första fiol har resulterat i en helt egen stil som ingen efterhärmat. Nu är inte Rapport till himlen till fullo så nyskapande som ovannämnda stycken gör gällande. Arvet från David Lynch och hans Twin Peaks och Blue Velvet, minus våldet, är ganska tydliga. Tonfallen i replikskiften, den ljust skimrande färgsättningen och inte minst fusionen av skiftande tidsestetik – Malmros både lånar och hyllar friskt.

Man kanske bör nämna intrigen för de oinvigda: den lealöse bingoutroparen Viktor (Johan Widerberg i sin genombrottsroll) råkar ut för en drunkningsolycka och ligger livlös i tolv minuter innan han åter vaknar upp. Kontakten med döden har gett honom den oväntade kraften att kunna se döda människor som vandrar runt i hans stad i själslig förvirring. En av dessa är den nyligen mördade Anna (Lina Englund, ett par år senare i Vinterviken) som efter insikten om sitt frånfälle ber Viktor att hjälpa henne med en sak. För att komma till himlen måste hon fylla i en speciell rapport där den man som mördade henne står nämnd. Vem detta är vet hon inte, men med hjälp av Viktor så kanske de kan lista ut denne seriemördares identitet. Snart börjar han nämligen leta efter nya offer.

En av styrkorna med Rapport till himlen är det fascinerande persongalleriet – Stellan Skarsgård som psykiskt instabil polis, Vanna Rosenberg som snacksaliga Sonja, Gert Fylking som hale bingo-föreståndaren Mr. Splendid (alltid med en ”Strangers of the Night” i antågande) och framför allt Kjell Bergqvist som prästen Allan, tillika Viktors granne. Mycket av den lågmälda humorn hålls levande tack vare dessa karaktärer. Synd är dock att det centrala kärleksparet är desto blekare. Varken Johan Widerberg eller Lina Englund är särskilt övertygande i sina roller och jag finner att deras bekymmer – som utgör den dominerande delen av intrigen – blir ganska oengagerande i deras gestaltningar. Widerberg är helt enkelt för tvehågsen som huvudroll och Englund alltför nollställd. Såhär drygt tio år efter seriens premiär känns återseendet huvudsakligen ganska hjärtligt, trots en del skönhetsfläckar. Utöver huvudrollerna är exempelvis den styltiga klippningen, signerad regissören själv, väldigt orytmisk. Men annars tror jag att även en ny publik kan uppskatta Rapport till himlen som en ganska unik pärla i svensk TV-historia. Malmros skulle senare utveckla sin särpräglade stil i den än mer gåtfulla Silvermannen och i den ännu bättre långfilmen Den bästa sommaren.