Att se amerikansk film kan ofta innebära samma sak som att äta på MacDonalds, inga överraskningar, man vet vad man får, ett säkert men tråkigt kort.

Filmen inleds och utspelas i Washington där vi får ta del av två pars morgonbestyr, paret Van Den Broeck och familjen Chandler. De äkta makarna skiljs åt på morgonen för att som alla vi andra spendera ännu en dag på jobbet. Internutredaren Dutch Van Den Broeck (Harrison Ford) fortsätter sin spaning på skumma poliser och hans fru Peyton (Susanna Thompson) skall fixa nytt material till en katalog åt den klädeskedja hon jobbar för. Cullen Chandler (Peter Coyote) meddelar sin fru att han åker till New York i affärer och Kay Chandler (Kristin Scott Thomas) är mitt uppe i en valkampanj där hon jobbar för att bli omvald som kongressledamot. Dagen fortlöper och kvällen blir sen.

En dag som alla andra är så förbi, men det visar sig att Peyton och Cullen omkommit i en och samma flygkrasch. Chocken blir naturligtvis stor för deras äkta hälfter, Dutch och Kay. Eftersom Dutch är polis till yrket luskar han dock ganska snabbt ut att Peyton haft ett förhållande med Cullen och letar upp dennes fru. Känslorna hos Dutch och Kay blir tvetydiga. Sorg för förlusten av en partner men samtidigt ilska över att ha blivit bedragen utan ont anande. Dutch vill gå bakåt i tiden, ta reda på hur länge affären mellan Peyton och Cullen pågått, deras framtida planer o s v. Kay vill få det hela överstökat, se framåt, och håller god min utåt som en sann politiker.

Eftersom det är Hollywood-film vi pratar om så kastar man in lite kärlek också mellan Kay och Dutch. Man tager vad man haver sa Kajsa Warg. Verkar dock lite orealistisk att de några få dagar efter en sån stor förlust blir förälskade bara sådär.

Det är stenansiktenas afton. Antal leenden kan vi räkna på våra tio fingrar. Filmen är grå, trist och kall som en februarikväll. Harrison Ford som spelar Dutch är lika träig som vanligt. Han har två minspel, ett sammanbitet och ett överambitiöst leende som inte dyker upp särskilt ofta. Regissören Sydney Pollack har också en roll, som Kays PR-man och jag tror nästan han gör den bästa insatsen i denna onödiga film.

Som ni kanske förstår så gillar jag inte Random Hearts. Den är helt enkelt inte bra. Den är alldeles för lång, man skruvar sig i soffan för många varv, tillåter sig en kisspaus utan att trycka på pauseknappen. Skådespelarna är tråkiga och färglösa och allt fullkomligt blinkar Hollywood. Filmen kan jämföras med en kall Big Mac & Co. Torrt, kallt och smaklöst. Man kan dock kräva en ny hamburgare om den är kall vid inköpet. Men det går ju inte hem i videobutiken, att få en ny film efter en sådan besvikelse. Skulle detta införas skulle videouthyrarna gå i konkurs, och det vill vi väl inte?