Filmens producent Peter Possne förklarar innan visningen att stora delar av Rancid är inspelad i Sverige, trots att den utspelar sig i New York. Det borde han inte ha gjort (och kanske borde jag inte ha avslöjat det för er heller). För när jag sedan bevittnar denna kriminalthriller känns det lika mycket Big Apple som Cheez Doodles-reklamen för några år sedan. Ni vet, den där det är ett jädrans holla-baloo därborta. Efter att scenograferna gjort ett duktigt jobb med att förmedla amerikanska interiörer, kommer alltså bossen själv och saboterar det hela.

Rancid öppnar med mordet och vecklar sig sedan ut i två parallella historier – före och efter. I den senare är författaren James Hayson (Matthew Settle) på flykt från polisen efter att befunnit sig i en miljonärsvilla samma kväll som husets fru knivhuggits till döds. I återblickar får vi följa upptakten till det hela. James hankar sig fram på telemarketing-jobb, medan skrivandet står still. När han besöker en klassåterträff hemma hos rike och odräglige Crispin Klein (Currie Graham som en lightvariant av Tony Soprano) återser han dels gamla kärestan Monica (Fay Masterson), samt gode vännen Andy (Patrik Ersgård) som nu jobbar som polis. Monica är tyvärr gift med James nemesis Crispin och återträffen gör bara saker och ting värre ovännerna emellan. När James och Monica inleder en affär så kan det ju bara leda till ond bråd död. För någon av männen? – knappast…

För sexton år sedan gjorde bröderna Ersgård spökfilmen Besökarna (1988) med Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost i huvudrollerna. Det var en slags komisk blandning av Huset som Gud glömde och Poltergeist, inte helt utan sina förtjänster. Såhär i efterhand minns jag förvisso enbart ett fåtal scener; Brost i något träsk i skogen och ett roligt pizzabud, spelad av Patrik Ersgård. Men vad som gjorde Besökarna sevärd var främst en uppfinningsrikedom och energi som kändes sällsynt i Jönssonsligans och Lasse Åbergs tidsålder. Filmen blev en skaplig succé och gjorde att bröderna emigrerade till Amerikat, där de likt Robert och Arvid verkar ha dukat under i jakten på guldet. För när man ser Rancid är en av de första intrycken att den inte påminner om någon specifik snutfilm, den påminner om samtliga.

Främst kan man skylla på manuset som stundtals är skrattretande enformigt. Det verkar också vara en förfärande brist på mänsklighet hos karaktärerna. Då syftar jag inte på den cynism som hör genren till, utan att det snarare saknas en slags plattform från var denna butterhet gror ifrån. James är en misslyckad författare, men det känns inte så konstigt när han i övrigt är en väldigt korkad person. Att det går åt pipan för honom känns bara logiskt och lockar inte till någon vidare sympati.

Där Ersgård kammar hem viss poäng är dock i det tekniska hantverket. Rancid är ganska snygg, specifikt i interiörscenerna, och thrillerintrigen är det inte något större fel på. Trots viss förutsägbarhet blir det av och an ganska spännande. Kanske tack vare huvudrollsskådisarna som lyckas ganska bra med det svaga manuset. De lyckas nästan hålla en engagerad filmen igenom. Men så plötsligt kommer ytterligare en kameraåkning av New Yorks skyline (tror jag räknade till ett dussin sådana) för att påpeka var vi befinner oss. Snarare än att bekräfta var det utspelar sig, blir man snarare fundersam på om det stämmer. Snarare än att ingjuta spänning, blir man full i skratt. För denna thriller handlar inte om den stora stygga staden som slukar sina invånare. Skyskraporna har överhuvudtaget inget med intrigen att göra. Varför det ens så envist måste utspela sig i New York är en fullkomlig gåta. Finns det någon poäng med att försöka skildra en så sönderfilmad stad och dessutom försöka göra det på tusentals mils avstånd? Svar: nej, det är rentav idiotiskt. Mitt enkla råd är att spara resestålarna och filma nästa goda thrilleridé hos oss 08:or istället.

Denna recension publicerades första gången 21/11 i samband med visningen på Stockholms Filmfestival.