Tre dagar efter att ha varit med vid stormningen av Normandie får Kapten John Miller (Tom Hanks) i uppdrag att söka rätt på och föra menige James Ryan (Matt Damon) i säkerhet. James Ryan är en fallskärmssoldat, vars bröder dött i strid och därför har högsta militärledningen beslutat att söka reda på och föra honom i säkerhet för att undvika en total tragedi.

Uppdraget blir inte det lättaste, då menige Ryan befinner sig bakom den tyska fronten. Det blir ett riskfullt uppdrag för Kapten John Miller och hans sju män.

Filmen börjar med att man får följa stormningen av Normandie med hjälp av en skakig handkamera där blod hamnar på kameralinsen. På så sett får man en realistisk dokumentärfilmskänsla, som visar hur fruktansvärt krig faktiskt är. Det hela blir otroligt gripande och verkligt när man får se armar och ben bokstavligt flyga i luften. En soldat ligger med tarmarna i famnen och ropar desperat på hjälp. En annan plockar upp sin bortsprängda arm och fortsätter framåt. Känslan av att se dessa ohyggliga, men dock befogade våldsscener, får en att bli alldeles stum. Aldrig någonsin har man fått sett något liknande i en krigsfilm förut. Närvarokänslan är total. De första fyrtio minuterna är helt enkelt mästerliga.

Men efter att ha fått sett dessa inledande minuter tar filmen en annan vändning. Nu går filmen från dokumentärfilmsstil till ett standard krigsäventyr med en mycket grumlig karaktärsbeskrivning. I och med detta tappar filmen sitt grepp om tittaren. Storyn om att hitta och föra en soldat i säkerhet är lite väl tunn och klichéaktig. Varför inte fortsätta på samma sätt som filmen började? Istället utvecklas det hela till en Disneysaga om hjältemod och patriotism. Kanske inte sådär jättetydligt, men tillräckligt för att göra mig grymt besviken på resten av filmen efter att ha sett den chockerande inledningen. Dessutom är inramningen med den gamla gubben helt onödig. Det verkar som om Steven Spielberg velat dra igång ett Titanic-spektakel där tittarna snyftar på beställning.

Filmens krigsscener är helt otroliga, speciellt de första fyrtio minuterna. Synd bara att det hela mynnar ut i en överansträngd hjältedådshistoria med det klassiska "strida-till-sista-man-där-alla- gör-sitt-yttersta-och-räddar-dagen-slutet". När den snyftande gubben dyker upp igen, så får man ungefär samma plastiga känsla som en McDonalds hamburgare smakar. Filmen får trots detta ändå en 4:a. Anledningen till det höga betyget är att den första delen av filmen är det mest gripande och realistiska vi har sett i en krigsfilm. De första fyrtio minuterna är en solklar 5:a medan resten av filmen är en vacklande 3:a.