Som sig bör drar Mendelssohns Bröllopsmarsch igång Rachel getting married. Det låter lite kantigt och opolerat, som om musikerna fortfarande håller på att repetera. Det är också tanken, för den här filmen vill ha en dokumentär känsla. Det innebär bland annat att levande musik hela tiden finns närvarande, antingen i form av repetitioner eller som framträdanden.  Regissören Jonathan Demme har efter den enorma framgången med När lammen tystnar haft svårt att få ordning på sitt fiktiva filmberättande.  I stället har han allt mer sökt sig mot dokumentären Det är en genre som går bra ihop med hans stora intresse för musik och konsertfilmen Neil Young: heart of gold som kom för två år sedan tillhör utan tvekan topparna i Jonathan Demmes karriär. Under årens lopp har han lärt känna en hel del musiker och flera av dessa är inbjudna till den här festen, bland annat spelemän från Mellan östern med fiol och oud. Här finns även Robyn Hitchcock som jag såg i Hultsfred 1989. Då var han en kultfigur, men när han sjunger här känns det mer som någon gammal vän till familjen tar ton. Det är inte någon av filmens större stunder och frågan är om trevlighet behöver ytterligare ett ansikte.

Det är en brokig samling av vänner och bekanta som har samlats för att delta i festligheterna ute på brudens magnifika föräldrahem i Connecticut. En handhållen kamera förmedlar mer än gärna den förväntansfulla, gemytliga stämningen. Meningen är att Rachel getting married ska kännas som om någon av de inbjudna gästerna dokumenterat bröllopet. I vimlet strosar Jonathan Demmes gamle läromästare Roger Corman omkring med en kamera i handen. På 60-talet lärde denne pigge 82-åring en hel generation amerikanska filmskapare hur man snabbt, effektivt och billigt gör film. Utan Corman skulle Dennis Hopper och Peter Fonda aldrig ha rullat iväg på sina motorcyklar, i Easy rider, för att söka efter Amerika. Där fanns den ultimata drömmen om frihet, men allt de fann var en splittrad nation. Två generationer senare nöjer sig Jonathan Demme med att resa till Connecticut. Även nu hänger tunga moln av ett krig över nationen: Vietnam har ersatts av Irak.  Tiderna har emellertid förändrats och 60-talets protestvåg har satt sina spår i det radikala hemmet. Här är det fadern (Bill Irwin) som sköter om hushållet, medan modern (Debra Winger) allt som oftast är frånvarande. Föräldrarna är skiljda, men gläder sig åt att äldsta dottern Rachel (Rosemarie DeWitt) ska gifta sig med en ung svart musiker (Tunde Adebimpe från rockbandet TV on the Radio). 

Visserligen är det Rachels bröllop, men i blickfånget står ändå lillasyster Kym, som spelas av en kedjerökande Anne Hathaway. Hon är en missbrukare som varit på rehabiliteringshem en längre tid och fått permis bara för att gå på bröllopet.  Till filmens finaste stunder hör scenen när Kym anländer till huset och ensam går upp till sitt gamla flickrum. I det ögonblicket förstår vi hur mycket föräldrahemmet betyder för henne. Jag önskar att filmen haft fler sådana stunder, men i stället får vi en våg av käftande om gamla oförrätter, svek och lögner. Det blir aldrig särskilt intressant, trots att uppgörelserna avlöser varandra och en trasig familj blottläggs. Rachel getting married hamnar liksom många andra independentfilmer snabbt i ett socialrealistiskt ekorrhjul som den inte förmår att ta sig ur.

Anne Hathaway tillhör Hollywoods stora stjärnor, men har ända sedan genombrottet för snart tio år sedan haft svårt att komma ifrån stämpeln som sockersöt prinsessa. Rollen som Kym är slitnare och mer ångestfylld än något Anne Hathaway gjort tidigare, och plötsligt snackas det om en Oscar för hennes del.  Själv föredrar jag henne som den unge Jane Austen eller som Andy Sachs i Djävulen bär Prada. I dessa filmer behöver hon varken ta sig ett snabbknull i en källare eller genomlida sagan om Rödluvan och stora stygga i en frisersalong.  Det är fånigheter som finns med i Rachel getting married enbart för att skapa nya konflikter mellan systrarna. Det går inte att komma ifrån att manuset av debutanten Jenny Lumet (dotter till Sidney) borde ha vässats till ytterligare. Visserligen flyter dialogen snabbt, men som helhet är Rachel getting married en alltför trivial film för att stanna kvar i minnet.