IMPORTFILM

I sin senaste film är regissören Abel Ferrara, outsidern i New Yorks filmvärld, tillbaka där han trivs bäst, i New Yorks drogvärld. Efter fiaskot för några år sedan med genomusla New Rose Hotel, baserad på William Gibsons roman, hade man kanske inte så höga förväntningar på hans senaste film som hade försenad premiär i julas, ett år efter färdigställandet, och det var väl lika bra det.

Detta blott 85 minuter långa drama handlar om en skötsam familj bestående av tre personer; mamma (Drea de Matteo från Sopranos), pappa (Lillo Brancato) och sexårig dotter. Det är julafton, och de ser dotterns julpjäs i skolan, varefter hon lämnas hos mormor över natten. På sena kvällen återvänder de så hem och börjar direkt, med assistans av sina medhjälpare (inte olikt Tomten i sin verkstad), paketera små identiska påsar på löpande band, men jag  betvivlar att Tomten någonsin gett bort heroin i julklapp.

För det är detta som familjen bygger sitt välstånd på, storskalig heroinlangning högt upp i hierarkin. Men denna kväll går nåt galet, när maken (vi får aldrig lära känna dem vid namn) kidnappas och makan uppmanas att skaffa fram lösensumman illa kvickt. Dock är det en märklig kidnappare (Ice-T) som för förhandlingar med makan, då han verkar mer intresserad av att diskutera moral och etik än att håva in pengar. Han får kvinnan att lova att sluta sälja skiten på gatorna om hon vill återse sin man vid liv.

Mannen släpps, och när det mot slutet av filmen uppdagas vilka som kidnappade honom, fås en del svar, men det ställs också nya frågor. Och sen slutar filmen tvärt, just som den kunde bli intressant! Medan kvinnan berättar att allt hon kunde tänka på medan han var borta var dottern, svarar han att det enda han tänkte på var dottern och makan. Man får en känsla av att Ferrara, ofta känd för att själv vara hög som en julgran under inspelningarna, kanske själv fått dåligt samvete inför sina barn med åren, och fått allt svårare att ljuga om vad han sysslar med när han drogar.

Någon intressant film har det i varje fall inte blivit, utan den känns väldigt amatöraktig, med en dialog som, åtminstone emellanåt, antagligen är improviserad, och man undrar i sitt stilla sinne vad det månde bliva av mannen som en gång gav världen den fantastiska Den korrumperade snuten (1992) (läs mer om denna och hans andra filmer här) Se den oändligt mycket bättre Traffic i stället .