Få personer i den västerländska kulturhistorien är så kontroversiella som den franske markisen Donatien de Sade. För de flesta en symbol för den otyglade perversionen, för andra en symbol för tankens frihet, en speglare av människans sanna natur eller rent av en förkämpe för kvinnans rätt till sin egen sexualitet. Själv ser jag honom som en värsta sortens libertin och därtill en usel författare. Började en gång läsa hans Justine men gav snart upp. Att han skulle vara en undermålig stilist hade jag förvisso räknat med, men det visade sig att han även var en undermålig pornograf. Fast en film om denne man, givetvis väckte den mitt intresse.

Vad Quills närmare bestämt handlar om är markisens sista tid i livet, på mentalsjukhuset Charenton, där han njuter en privilegierad tillvaro och via tjänsteflickan Madeleine smugglar ut sina förbjudna manuskript till omvärlden. Den lika godtrogne som godhjärtade föreståndaren abbé de Coulmier har ingen aning om att manuskript smugglas ut, utan uppmuntrar rent av markisen att i terapeutiskt syfte skriva ner sina fantasier. Andra är dock desto mer medvetna om dennes verksamhet och Napoleon sänder den grymme men dokumenterat framgångsrike läkaren Royer-Collard till Charenton för att bota honom från hans perversioner, eller i alla fall få tyst på honom.

Samtidigt handlar det om yttrandefriheten och konstnärskapets villkor, liksom om förhållandet mellan fiktion och verklighet. Fast även om de Sade här alltså uppträder som symbol för yttrandefriheten och därtill en speglare av människans sanna natur* förekommer en högst måttlig glorifiering av honom. Inte heller ges det några entydiga svar på de frågor filmen provocerar oss att ställa oss själva. Så har t.ex. de Sades skrifter olika verkan på olika personer. Royer-Collards unga hustru inspireras av dem till att bryta sig ur ett oönskat äktenskap. En av de intagna inspireras av dem till att försöka våldta Madeleine.

På en intellektuell nivå är filmen definitivt intressant. Inte minst om man ser den i relation till förra årets porrdebatt. En av dessa filmer som hos rätt personer kan ligga till grund för en hel natts intensivt diskuterande.

Rent filmiskt är Quills på det hela taget välgjord, med bra skådespelarinsatser. Hyllade Geoffrey Rush spelar de Sade, veteranen Michael Caine dr. Royer-Collard och Joaquin Phoenix abbé de Coulmier. Vackra Kate Winslet är mycket övertygande i rollen som Madeleine. Fast ibland känns filmen för teatral (inte så konstigt med tanke på att den baseras på en pjäs), och slutet tycker jag är under all kritik. Det känns som offret för en totalt misslyckad ”hollywoodifiering” och är en faktor som hindrar mig från att överväga ett högre betyg än en trea.


* ”I write of the great eternal truths that bind together all mankind, the whole world over: We eat, we shit, we fuck, we kill, and we die.”