I Köpenhamns undre värld är det mesta sig likt, åtminstone om man skall tro Nicolas Winding Refn som avslutar sin Pusher-trilogi i samma stil som han inledde den. Det handlar återigen om knarkaffärer som går fel och vilka katastrofala följder detta får för samtliga inblandade. Denna gång kretsar historien kring Milo, den välbekanta och egendomligt karismatiska knarkkungen från de tidigare filmerna. Det förtäljs tidigt i Pusher III att Milo är en upptagen man. Han springer på NA-möten för att bli kvitt sitt drogberoende samtidigt som han fortsätter att deala knark med oförändrad kraft. Utöver detta har han tagit sig an uppgiften att laga mat till, samt planera, sin bortskämda dotters 25-års kalas. Milo får problem på flera fronter då han lyckas sätta sig själv i skuld till en affärskollega, alltmedan en yngre rival, Mohammed - självutnämnd kung av Köpenhamn, försöker ta över hans verksamhet. Dessutom har han lyckats förgifta alla sina hejdukar med sin tveksamma matlagningsförmåga, vilket lämnar honom helt ensam. Den tidigare bilden av Milo som självsäker och iskall gangsterboss vänds uppochner, och han förvandlas till en nästan lika nervös, tvivlande och slutligen desperat karaktär som Frank och Tonny varit i Pusher respektive Pusher II.

Utan att låta alltför masochistisk skulle jag vilja påstå att styrkan med Refns tidigare delar i Pusher-trilogin alltid har varit den kompakt ångestladdade stämningen som genomsyrat dem. Vetskapen om att allting förr eller senare kommer att gå käpprätt åt helvete är total. Detta i kombination med det intensiva och realistiska bildspråket frambringar en olustig men samtidigt njutbar magkänsla som påminner om en åktur i en fruktad men älskad berg-och-dalbana. Pusher III är självklart inget undantag. Refn är känd för att inte väja för otäcka våldsskildringar och tveksamma teman, något som vissa anser är spekulativt effektsökeri, men lika många hävdar är nödvändig för realismen. Då jag inte tillbringat någon tid bland knarklangare, horor och småfifflare i Köpenhamns ljusskyggare kretsar kan jag inte uttala mig om det senare, frågan är dock om det ens är väsentligt. Med hjälp av dedikerade (amatör-)skådespelare, många med verkliga kriminella bakgrunder, bygger Refn upp ett trovärdigt universum som är svårt att inte ta på fullaste allvar. Just därför känns det närgångna våldet och de obehagliga situationerna extra smärtsamma. Både internationella och inhemska kritiker hävdar dock att Refn denna gång tagit sin vilja att vara realistisk för långt. Anledningen till detta kan antagligen tillskrivas filmens slut, innehållande en mycket närgången scen där en man hängs upp i kedjor och halal-slaktas. Själv kan jag visserligen tycka att det är overkill, men den detaljrikedom våldet skildras med är snarare komisk än vämjelig, något som Refn säkerligen gjort avsiktligt då han i eftertexterna dedikerar filmen till den danska exploatateringsregissören Poul Nyrup. Dessutom är våldet i bild långt ifrån det obehagligaste, det är snarare de psykologiskt krypande scenerna där Milos desperation hela tiden stegras som smärtar mest.

Den största invändningen jag har mot Pusher III är det snabba och på tok för intetsägande slutet där alltför många trådar lämnas utan att knytas ihop. Då detta är tänkt att vara den avslutande delen i trilogin hade jag hoppats på ett skarpare och mer talande avslut. Trots detta är Pusher III ett välkommet tillskott till den växande kategorin nordisk gangsterfilm där New Yorks och Los Angeles gator ersätts med Oslos och Köpenhamns, motsvarigheter som visar sig vara minst lika smutsiga och brutala. Slutligen kan man konstatera att Refn håller stilen, både metaforiskt och bokstavligt talat.