Punch Drunk Love handlar om en kille vid namn Barry Egan. Barry har ett litet företag som går sådär och han har sju systrar som alla är minst sagt påfrestande. Framförallt är han dock ensam och konstig. Han samlar t.ex. på kuponger från matförpackningar och stjäl av okänd anledning ett litet piano för att ha på sitt kontor.

En dag blir ensamheten så påträngande att han ringer en telefonsexlinje för att få lite sällskap. Han pratar och hon flåsar. Han ångrar sig men det är försent för nu blir han inblandad i en utpressningsaffär och jagad av småskurkar nästan lika bisarra som nihilisterna i Big Lebowski.

Som om inte detta vore nog stöter han i sin ensamhet på sitt livs kärlek och hur man beter sig då är verkligen ett mysterium för Barry. Som tur är blir hans konstiga kärleksyttringar besvarade och snart får hans liv en ny mening som går ut på att inte vara ensam mer.

Med Punch Drunk Love är regissören Paul Thomas Anderson tillbaka efter några års frånvaro. Och han är efterlängtad. Efter Boogie nights och Magnolia är han i mångas ögon den amerikanska filmens största framtidslöfte. Utan att bli vare sig outhärdligt pretentiös eller flyktigt konventionell kombinerar han den amerikanska independentfilmens uppkäftighet med Hollywoods professionalism. Hittills har han rört sig inom dramats forum men med sin nya film utforskar Anderson komedins gränser med hjälp av banalhumorns mästare Adam Sandler.

Att just Adam Sandler är med i denna film har det redan skrivits mycket om. Återigen har vi alla överraskats av en komiker som kan agera (Ja jag tänker på Jim Carrey) ungefär som om det skulle vara två skilda saker. Om detta har jag detta att säga: Vissa, t.ex. Meryl Streep, kan verkligen agera olika karaktärer. Andra agerar en typ i olika sammanhang och gör det bra och här jämställer jag Adam Sandler med Al Pacino. Skillnaden är väl att Sandler haft den dåliga smaken att medverka i filmer som t.ex. Little Nicky. Kort sagt är Sandler, föga överraskande, bra som sin sedvanligt fumliga Papphammarkaraktär i Punch Drunk Love.

Därmed inte sagt att detta är Little Nicky 2. Precis som Paul Thomas Andersons tidigare filmer så är Punch Drunk Love ett personligt konsthantverk där man kan ana en synnerligen lekfull inställning till filmmediets möjligheter. Musik och ljudeffekter engagerar och överraskar där små vardagliga detaljer med ljudets hjälp kan bli rena skräckfilmsupplevelsen. Att filma en lång scen i motljus så att åskådaren blir ”bländad” är ett annat okonventionellt grepp som inte känns sökt utan befriande eftersom det passar in i sammanhanget.

So far so good alltså. När man kommer till själva handlingen blir det dock problematiskt. Det känns helt enkelt som om filmen är lite för mycket av allt, komedi, drama och thriller. Jag är absolut inte emot att man blandar t.ex. humor och allvar men just här liksom i många andra fall (Betty-tur och retur, De hänsynslösa) spär de olika genrerna ut varandras särdrag när de blandas. Det är inte jätteroligt eller jättespännande eller särskilt rörande men däremot lite lagom. Och i det här fallet udda eftersom det är en film av Paul Thomas Anderson.

När det gäller just det udda finns det ytterligare saker att invända mot. Barry Egan är alltså en väldigt ensam karaktär och lite konstig. Och det är just det. Han är en kuf och med alla roliga scener som denna kuf skapar känns det nästan som en freakshow efter ett tag. Dessutom ”råkar” Barry vara ensam och det ensamma freaket är ju inget nytt tema. Senast i One Hour Photo avhandlades denna konstiga särart fast på ett mer skrämmande sätt för att tala i underdrifter. Nåväl, det kan ju vara jag som är lite allergisk mot att man alltid skildrar den ensamma människan som lite mer konstig än alla andra lyckade människor.

Punch Drunk Love blir dock aldrig osmaklig. Den lyckas tvärtom hålla cynismen i schack och det hela är i slutändan verkligen rätt fint och jag lämnar biografen med ett leende. Och inget mer. Det finns inga bestående eller omvälvande intryck. Originell men flyktig underhållning tänker jag och känner samtidigt att det inte är något fel med det. Det är ok.