Vad föredrar du? Att som död ha sällskap eller att vara ensam i jordelivet? Detta tycks vara en av frågeställningarna i Kiyoshi Kurosawas Pulse från 2001. I en tillvaro med allt fler tekniska hjälpmedel för att hålla kontakten, tycks kontaktlösheten i stället växa, i alla fall i Japan, enligt Kurosawa, och han är inte ensam. Nokia - disconnecting people, sa redan den ungersksvenske filosofen Ladislaus Horatius härom året. Ju fler moderna hjälpmedel vi får, desto mindre behöver vi upprätthålla verklig kontakt med varandra. Att kunna ringa hem och kolla senaste resultatet i allsvenskan från en bar i Manila, eller att kunna sitta på ett cybercafé på Borneo och följa en hockeymatch direkt via text-TV på webben, det är ju bra. Men när man skippar den dagliga kontakten med vänner och familj för att i stället messa eller mejla dem - är det bra? I fattiga länder, där vanligt folk inte ens har hemtelefon, "tvingas" man ut på stan för att höra det senaste skvallret. Varje dag, år ut och år in. Connecting people.

I kusliga Pulse (Kaïro på japanska) försvinner vänner och arbetskamrater till bland andra Ryosuke och Michi utan ett ljud, medan de däremot lämnar märkliga - otäcka - spår efter sig på internet. De syns som skuggor, och dessa tar efterhand livet av sig. Sajten alla tycks ha gemensamt och som egentligen inte existerar tycks fråga folk "Vill du se ett spöke?" En efter en försvinner de nu, och det tycks som att de alla föredrar att ta livet av sig och vara tillsammans i döden, hellre än att förbli ensamma. Frågan är om de menar "ensamma sen, när alla andra har dött", eller "ensamma nu", vilket flera av dem tycks vara, vilket kanske förefaller osannolikt i världens största stad, Tokyo, med sin 26-29 miljoner människor (som parantes sagt kan ju nämnas det faktum att dålig ekonomi, bostadsbrist och annat gör att befolkningen i inte bara Tokyo, utan hela Japan, minskar rätt ordentligt - faktum är att om det fortsätter så här, med dagens låga nativitetstal och med samma restriktiva immigrationspolitik, kommer det år 3.500 bara att finnas en enda, ensam japan kvar i hela landet…).

Skuggfigurerna syns nu överallt, inte bara på Nätet, Någon kastar fram den något långsökta teorin att det blivit för trångt i Dödsriket, och att de döda nu söker sig nya universa att befolka. Tokyo håller på att tömmas på folk, och när Ryosuke och Michi i slutet av filmen färdas genom en öde stad, påminner filmen mer om undergångsfilmer som Den siste mannen (Omega man) med Charlton Heston. Annars har filmen betydligt mer gemensamt med andra, japanska spökfilmer, som Ring och Ju-on: The grudge. Pulse är kanske lite för lång, men väldigt effektiv i all sin enkla uppbyggnad. Filmen går i smutsbrunt och känns därför än mer dyster, och den sataniska musiken gör verkligen sitt till för att skrämma upp oss. Remaken, som Wes Craven ursprungligen skulle gjort, kommer 2006. Eventuellt återanvänder man delar av hans manus.