"Finns det inget att göra för oss som är skolade i den gamla teatern"; flämtar förtvivlat Örjan Rambergs deprimerade primadonna Ambel. Han spelar den kvinnliga huvudrollen i pjäsen Gibraltar som har satts upp på den lilla kvartersteatern Krokodil. I den manliga huvudrollen syns Dan Ekborgs högljudda Nils-Henrik som innan han kliver in genom entrédörrarna storstilat skriker ut sin förtjusning för sitt yrke. Pjäsen ska filmas för television och allas nerver är på högspänn.

Film om teater är möjligtvis något ovanligare än filmad teater, men de hänger samman. Bland flera nämnvärda står Marcel Carnés klassiker Paradisets barn högt upp bland exempel på filmer som utspelar sig kring teaterscenen, fast då till en reell bakgrund av andra världskriget. Colin Nutley var med sin Gossip inne på liknande revir. En gemensam nämnare som man finner med filmer om teater är att de sällan är särskilt kritiska mot den skildrade konsten. Med tanke på att den demonstreras via en annan konstform - filmen - borde det ju vara intressant och något mer vanligt förekommande. Men det kanske är en fråga om en väletablerad hövlighet och att inte trampa på eventuella arbetsgivares tår.

Marie-Louise Ekmans film är såväl en hyllning till som ett försvarstal för teaterkonsten. Raffinerad på så sätt att den till stor del vältrar sig i patetik och högst jobbiga karaktärer. Gapiga, fjolliga, självömkande och egoistiska människor. Persongalleriet driver en vågad balansgång mellan att framkalla skratt ömse irritation. Tänk er själva Dan Ekborg i enbart kalsonger som oljar in sig medan han i högljudd sång kommenterar sin insmorning. Ska man skratta eller gråta?

Aktörerna är intressanta i ett sammanhang som känns dem missanpassat. Att se Gösta Ekman, Örjan Ramberg och Dan Ekborg som diviga tanter är få åskådare förunnat, men det känns som om säregenheten i detta har sina naturliga skäl. Ibland kan man spåra tecken på vad som känns kunde vara filmens största essens – åldrandet av teaterformen och dess skådespelare i förhållande till en modern och cynisk marknad som inte värdesätter scenkonsten. Och den sorg som bygger på ett helt livs dedikation till denna konstform. Men vad som ska vara tragiskt förstörs av försöken till vad som ska vara komiskt.

Puder spretar lite åt alla håll och lyckas till viss del knyta ihop trådarna till slutet. Men innan dess känns det som ett hafsverk. Alexander Bards inhopp som flashig reklamman och hans Cheez Doodles-aktiga uppsättning är mer galet än roligt. Och Tova Magnusson Norling är ingen komiker vad det gäller hysteri. Hon passar bättre i mer sansade roller. Vad som håller kvar filmen på godkänd nivå är Lena Nyman och Rolf Skoglund.

Lena Nyman är en personlighet av rang. Visserligen hamnar hon lite utanför den centrala handlingen i filmen, men är den enda som genuint lyckas uttrycka teatralitet utan att snubbla på sina ord. Samtidigt är Rolf Skoglund som teaterchefen en pärla. Hans argsinta och stressiga framträdande är mycket skickligt och bevisar att han har de komiska krafterna kvar. Sedan kan Ipren-mannens (Neumann) deltagande vara värt att nämna. Han säger inte så mycket utan går mest runt och ser finurlig ut. Men hans blyga tystnad är välbehövlig i kontrast mot det eviga gapandet hos de andra karaktärerna.